En amerikansk varulv i London (1981)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Klassisk skräckkomedi av John Landis: två amerikanska backpackers ger sig iväg på en Europaresa. Medan de fotvandrar på den ödsliga engelska landsbygden i mörkret, hör de ett blodisande ylande från andra sidan hedarna. De skuggas av en mytologisk, hårig best med smak på blod...
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.9 av 335 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: EN AMERIKANSK VARULV I LONDON

Klockren kombination av blod och humor
Sorry "Twilight"-Jacob, du lär ha tusentals småflickor som beundrare men bland varulvsfansen ligger du i lä. John Landis (med sin första film efter genombrottet med ”Blues Brothers”) vet hur man levererar en hårig best med en klockren kombination av blod och humor.

Historien är avslappnat simpel och rättfram: två amerikanska ungdomar, David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) roadtrippar genom Europa och hamnar på den engelska landsbygden där de, trots varningar från byborna att hålla sig på vägen, ute på en åker attackeras av vad som visar sig vara en varulv.

Jack dödas medan David skadas men kurerar sig på ett sjukhus i London där han förälskar sig i en sjuksköterska (Jenny Agutter). Jacks spöke börjar hemsöka David för att varna honom för den varulvsförbannelse som drabbat honom. David, och alla kring honom misstror skrönan men gissa vad som händer under nästa fullmåne?

Landis, vars karriär i regel bestått av egensinniga komedier som "Delta-gänget", "Ombytta roller" och "En prins i New York", är den perfekta regissören för den här typen av 1980-talsskräckis som lätt kunnat bli en lättglömd, klichéfylld B-film. Med sin smått pubertala men charmiga humor bygger han upp en lättfull stämning kompletterad med sympatiska karaktärer samtidigt som det hela tiden finns respektfull inspiration från klassiska skräckfilmer. Han gjorde även den hyggliga vampyrfilmen "Oskyldigt blod" 1992 och med en rad besvikelser de senaste åren så är det kanske dags för Landis att göra en skräckcomeback i stil med Sam Raimis utmärkta "Drag Me to Hell".

Filmens stjärna är - trots fina insatser från den unga huvudrollstrion och trivsamt allvarliga veteraner i biroller - effekterna. Rick Bakers välförtjänt Oscarbelönade makeup har liksom filmen i sig inte oväntat åldrats en aning i jämförelse med dagens filmteknik men de är fortfarande imponerande välgjorda och ambitiösa. Den berömda förvandlingsscenen är fortfarande en av de bästa - de dataanimerade effekterna i "New Moon" liknar ett barnprogram i jämförelse. Synen av en ruttnande Jack matchas dessutom av Griffin Dunnes härligt syrliga sarkasmer ("Have you tried talking to a corpse? It's boring!" klagar han.)

Filmen är förutom en underhållande komedi både spännande och blodig, utan att vara onödigt utstuderad eller äcklig. Liksom i "Alien" väntar man effektivt med att visa monstret i helhet fram tills den häftigt våldsamma finalen där varulven löper amok och skapar kaos och panik i Piccadilly Cirkus.

Lägg till en söt kärlekshistoria, sköna 1960-talshits (alla med ordet "moon" i titeln), mardrömssekvenser med nazistzombies och Miss Piggy i en cameoroll och du har en helkväll!

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Bman
Betydligt bättre än jag trodde den skulle vara. Sminkning och effekter ska vi inte prata om, fy fan va snyggt
Kevin E
Tycker sminkningen på den här filmen var riktigt grym för att vara från 80-talet. Kolla bara bilden på han med rivmärkena. Fanns nog dock en bild där det såg ännu bättre ut, men ändå riktigt bra för att vara 30 år sedan.
Ruben
Den charmiga stämningen som denna filmen har alltså... obeskrivlig. 
Helt underbar på alla plan, blir fan en femma!
Visa fler (10)

Relaterade filmer