När ”Stjärnornas krig” dundrade in på biograferna 1977 var det inte robotarna, rymdskeppen och monstren som gjorde filmen till en sådan självklar klassiker.
Om det finns en scen som definierar George Lucas sci-fi-epos så är det snarare den när den blåögde Luke Skywalker i filmens början lämnar hyddan där han bor och bevittnar den dubbla solnedgången över öknarna på Tatooine, längtande efter äventyr och något större.
”Star Wars” har alltid till viss del handlat om coola rymdfighter och att sälja leksaker, men det var alltid förankrat i mänskliga känslor, önskningar och drömmar.
Klipp till 2026 och ”The Mandalorian & Grogu” går upp på bio som den första filmen i serien på sju år – och allt det där varma och vackra är som bortblåst. Kraften har till sist lämnat ”Star Wars”, och kanske kommer den aldrig tillbaka.
Galaxens säkerhet står inte på spel
”The Mandalorian & Grogu” är fortsättningen på Disney Plus-serien ”The Mandalorian” och bjuder på ytterligare ett äventyr med prisjägaren Din Djarin (spelad av Pedro Pascal men troligen framför allt av diverse body doubles) och hans lille gröna adoptivson Baby Yoda (Grogu heter han visst egentligen).
Filmen drar igång med en rejäl actionscen där det skjuts hejvilt och massa onda personer dör. Sedan får de ett uppdrag av Sigourney Weaver, som leder till ett uppdrag från ett par slemmiga släktingar till jättesnigeln Jabba the Hutt.
Så fortsätter handlingen: Steg efter steg, nya etapper som ska klaras av. En stor del av filmen består av att de måste hitta och frita Jabbas son Rotta the Hutt (Jeremy Allen White), som dök upp i filmen ”The Clone Wars” och som nu försörjer sig som gladiator.
Det här är inga viktiga uppdrag. Galaxens säkerhet står inte på spel. Det försöker man inte ens övertala oss om. Ingenting under filmens gång tyder på att händelserna får någon större inverkan varken för huvudkaraktärerna eller för någon annan.
Historien är istället bara en ursäkt för att presentera nya monster och robotar som Mandalorianen och Grogu måste slåss emot.
Som att se 12-åriga pojkar leka på skolgården
George Lucas har sagt att ”Star Wars” är till för 12-åriga pojkar, och det är helt okej. Men ”The Mandalorian & Grogu” är den första filmen i serien som känns som att den är gjord av 12-åriga pojkar.
Pojkarna heter Jon Favreau och Dave Filoni, och de har fått maximala resurser att leka med. Ibland kan jag inte hjälpa att le och imponeras över alla varelser och planeter de har skapat med barnslig entusiasm.
De har verkligen nördat loss och förverkligat alla sina önskedrömmar. Två Jabba the Hutt-varelser i vild brottningsmatch. Rymd-gladiatorer. Bounty hunter-duell.
Men när hela filmen känns som en improviserad pojkdröm blir den svår att ta på allvar. Visst var det kul att leka ”Star Wars” på skolgården, men hade någon spelat in hela leken och visat den på bio skulle resultatet verka rätt meningslöst och helt ärligt rätt tråkigt.
Ju längre filmen fortgår, ju fler monster och robotar som dyker upp, desto mer börjar jag känna mig utmattad. Och uttråkad. Inget står på spel och det finns inget att relatera till. Det är dryga två timmar som saknar både själ och personlighet.
”Star Wars” har varit korkat, långsökt och forcerat förut, men det här är första gången som det har varit tråkigt.
Personlighetslösa karaktärer
Favreau och Filoni har av någon märklig anledning envisats med att inte ge någon av karaktärerna någon personlighet. Din Djarin och Grogu är båda helt ointressanta. Djarins enda drag är att han ser cool ut och är jättebra på att slåss. Grogus enda drag är att vara söt.
Lite närmare huvudkaraktären kommer jag under de sällsynta minuter då Mandalorianens mask åker av och jag får se Pedro Pascals mänskliga ansikte istället för dockor och CGI. Sedan åker masken på igen, och jag får återgå till att stirra på en bit metall.
Att Disney har använt sci-fi-drottningen Sigourney Weaver så intensivt i marknadsföringen känns efter att ha sett filmen desperat. Hon är inte med i mer än fem minuter av filmen, och under de minuterna visar hon inte ett uns av personlighet.
Istället har skaparna räknat med att vi i publiken ska sitta genom hela filmen och äta upp allt utan några krav. Att vi ska njuta bara av faktumet att det är just Sigourney Weaver på vita duken. Av faktumet att Din Djarin är så hård och cool, faktumet att Grogu är så gullig. Allt det där stämmer ju, men det räcker inte för att göra en bra film.
Det säger något när den enda karaktär jag känner något för över huvud taget under hela filmen är den stora slemmiga snigeln Rotta the Hutt.
Saknar ambition
När filmen är slut känner jag mig tom, och undrande. Vad var tanken med att göra en film som inte kommer med något nytt? ”The Mandalorian & Grogu” känns helt enkelt inte ambitiös.
Den enda som prövar något nytt är svenske kompositören Ludwig Göransson, som introducerar några häftiga 80-talssyntar till galaxen. Annars känns filmen mer som en produkt än en faktisk film.
En gång var ”Star Wars” en episk berättelse i en galax långt, långt borta. Nu är det en pengamaskin ägd av Disney vars enda uppgift är att basunera ut nytt ”content” vare sig det är på bio eller på streaming.
Istället för en mystisk kraft, äventyrslystna blåa ögon och dubbla solnedgångar: Metall, monster och pengar.
Kanske kan skeppet vända, men ”The Mandalorian & Grogu” har nästan släckt mitt hopp. This is not the way.
Snabbfakta om ”The Mandalorian & Grogu”
Regi: Jon Favreau
Medverkande: Pedro Pascal, Sigourney Weaver, Jeremy Allen White
Speltid: 2 timmar 12 minuter
Premiär: 20 maj 2026
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 1 av 5
