Klanen 2015

”El Clan” utspelar sig i 1980-talets Argentina och skildrar den sanna historien om Arquímedes Puccio (Francella) och hans allt annat än konventionella familj. Under drygt tre års tid ägnade de sig åt kidnappningar med sitt eget hus som huvudbas, trots att Arquímedes fru och fem barn också bodde där. Flera av dem var direkt involverade i brotten, och efter att ha sett filmen är det svårt att tro att någon av dem var helt ovetandes. Många av fallen slutade inte ”bara” som kidnappningar heller, utan när något gick fel slutade det ibland med att offren dök upp i ett dike med tre skott i huvudet. 

Det otroliga slutar inte där, Puccio-familjen kunde nämligen ofattbart nog arbeta under en sorts beskydd tack vare att det under denna tidsperiod fanns ett relativt utbrett missnöje med den nya demokratiskt valda ledningen i Argentina. Detta särskilt från de som hade gynnats av den tidigare rådande diktaturen, vissa av dem kvar på höga maktpositioner även under de år som kidnappningarna ägde rum. Denna fängslande bakgrundskonflikt blir tydlig flera gånger under filmens gång med en del arkivmaterial och dialog med karaktärer som är djupt indragna i det. Den passar dessutom så oerhört bra in i narrativet och blåser liv i tidskänslan, vilket ger ”El Clan” en extra skjuts uppåt.

Själva grundupplägget med den sammansvetsade familjen och det kriminella under deras polerade yta är också enormt intressant skildrat, men man har obestridligen sett det tidigare. Att ställa det gråa vardagliga livet och den färgstarka kriminaliteten mot varandra är ett vanligt berättargrepp inom genren (Scorsese!), men det betyder inte att det inte fungerar. De effektfulla kontrasterna mellan kärleksfulla familjemiddagar och kidnappningar är omöjligt att vifta bort, det finns en alldeles underbar energi där och det fungerar så vackert ur dramaturgisk synpunkt.

Ena dagen sopar en halvt nyvaken Arquímedes Puccio bort löven från gatan utanför familjens lilla butik, dagen efter fimpar han brutalt en ung man som blivit ett hot mot deras operation. Ena dagen njuter sonen Alejandro Puccio (Peter Lanzani) av samspelet med en av lagkamraterna i det lokala rugbylaget, dagen efter är han med och kidnappar honom. Det är tankeväckande, det är effektivt och det är uppslukande. Lägg sedan till den tidigare nämnda politiska aspekten och filmen hamnar på en väldigt dramatisk plats rent tematiskt. Vi svenskar får också en kul blinkning när en karaktär i filmen pratar om sitt högst otippade drömresmål, Kalmar och Öland. 

För att få allt detta att fungera är det också viktigt att skådespelaren som spelar den mäktiga patriarken är helt stabil i sin porträttering. De orden räcker inte riktigt till för att beskriva vad Guillermo Francella åstadkom här, för då gäller det att börja dra fram superlativen. Att det är samma person som spelar den osäkra och instabila Pablo Sandoval i ”Hemligheten i dina ögon” är nästintill omöjligt att greppa. Hans pondus, auktoritet och respektingivande tyngd i rollen är nästan övermänsklig, men det rinner aldrig över. När det gäller publikens väg in i den värld som byggs upp är det Alejandro som är den viktigaste kuggen, och även Peter Lanzani sköter sig utomordentligt bra. Den plågsamma inre konflikten mellan den familjelojala unga mannen och den tvivelfyllda lilla pojken är ständigt närvarande.

Karaktärerna och skådespelarna befolkar en väderbiten värld som är helt perfekt realiserad. Det magiskt rökiga och bruna fotot av Julián Apezteguia för osökt tankarna till Tomas Alfredsons ”Tinker Tailor Soldier Spy” och de gamla sköna amerikanska rockdängorna i soundtracket ger filmen en viss ”Hollywoodsk” känsla. Det tror jag också är precis det som Trapero siktar på, att blanda en sorts tryggt, konventionellt och beprövat filmskapande med mer livfulla internationella influenser. Att Almodóvar-bröderna rör sig bakom kulisserna som producenter lär inte vara en slump.

Alla dessa bitar smälter ihop i en alldeles underbar helhet och det är inte särskilt svårt att konstatera att ”El Clan” är en av årets starkaste filmer hittills. Fullpoängaren är verkligen svidande nära, och om alla scener i filmen hade varit lika mästerliga som skildringen av en misslyckad kidnappning mot mitten så hade den nått dit. Hur som helst, ingen bör missa den här enastående filmen.