Dream House 2011

Lite modern filmhistoria. Minns ni "Exorcisten"? Och då menar jag inte den där fantastiskt skrämmande originalfilmen, eller någon av uppföljarna, utan de två prequels som kom för bara några år sedan. De båda är två versioner av samma film och blev så på grund av bråk med producenten. Ett bråk som ledde till att regissören sparkades, en annan hyrdes in för att färdigställa filmen innan den förste regissören fick chansen att komma tillbaka och klippa till sin version. Vad denna röriga historien har med "Dream House" att göra? Producenten James G. Robinson.

Och det är synd, för det är jävligt tydligt att det finns någonting bra här. Någonting hyfsat unikt och med en doft av Hitchcock. Dels är plotten mysigt hitchcockesque i sitt berättande om en familj som precis har flyttat in i sitt nya fina hem, när det uppdagas att där några år tidigare begåtts brutala mord, och det verkar som om mördaren fortfarande finns på fri fot.

Fast framför allt är det en lilla vändningen i handlingen halvvägs eller så in i filmen som får mig dra jämförelsen. För precis som i "Vertigo" kommer den mycket tidigare än vi är vana vid, det blir ingen plojgrej som bara släpps av mot slutet, och precis som i "Vertigo" är det intressanta inte att twisten är där utan vad man gör med den. Utvecklingen är långt ifrån väntad och spännande scenario målas upp.

Tills det slutar fungera. Det rullar på bra ett tag och sedan går det utför igen, ända till det stora bovet i dramat, det hafsigt ihopkrafsade, onaturliga och standardiserade slutet, med en fullkomligt onödig coda som slutscen. Det är skamligt att en så jävla bra regissör som Jim Sheridan ("Min vänstra fot", "I faderns namn", "Boxaren") inte kunde få tilliten att sätta ihop filmen på eget sätt.

Efter påtvingade omfilmningar tog bolaget nämligen "Dream House" ifrån Sheridan och såg till att klippa om den efter eget behag. Med allt detta i åtanke gör åtminstone skådespelarna ett imponerande bra jobb, Vilket möjligen åtminstone delvis kan förklaras med att manus och regi i originalutföranden, innan bolagsinblandingar och bråkmakerier, fungerade finfint. Daniel Craig är trots allt trygg i den här typen av roller och jag må ännu ha svårt för Rachel Weisz men det vore en lögn att påstå att hon är en dålig aktris.

Nej, helt värdelöst är det väl inte, men med tanke på vad som kunde ha varit är "Dream House" en besvikelse. Bra skådespeleri, några fungerande scener och ett gäng effektiva skrämselstunder blir i sammanhanget en hyfsat klen tröst.