Dråpet 2005

Drama
Danmark
104 MIN
Danska
Dråpet poster

Synopsis

Dråpet är den tredje och sista delen i Per Flys trilogi om samhällsklasserna i nutidens Danmark. Carsten är en vänlig och respekterad gymnasielärare. Han är gift, men har ett hemligt förhållande med den förra eleven Pil, som är politiskt engagerad på yttersta vänsterflanken. En dag blir Pil involverad i en politisk aktion som kommer få förödande konsekvenser för dem båda.
Ditt betyg
3.1 av 12 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Drabet
Biopremiär
17 februari 2006
DVD-premiär
5 juli 2008
Språk
Danska
Land
Danmark
Distributör
Sony Pictures
Åldersgräns
11 år
Längd

Recensent

Katarina Michnik

1 januari 2008 | 00:00

Berörande drama om ansvarsfrågan

”Dråpet” är den avslutande delen i Per Flys trilogi, men om du nu inte har sett de föregående behöver du inte misströsta då samtliga delar är fristående och skall inte nödvändigtvis ses i någon bestämd ordning. Det enda som förenar dem är att samtliga knyter an sin handling till en moralisk diskussionsalstrande frågeställning.

Carsten undervisar i samhällskunskap på gymnasienivå och försöker förmå sina elever till att kritiskt granska det som sker i världen. Förutom fru, son och villa har han även Pil, en före detta elev och numera flickvän. Med henne kan han leva det liv som han anser gör honom levande och vilket består i att han för ändlösa politiska diskussioner med henne samt slipper ifrån det vardagliga och därför enformiga samliv som han delar med sin hustru. Pil och Carsten bekänner sig till samma politiska ideologi men är oense om hur den skall omsättas i praktiken. För medan han använder sig av pennan, föredrar hon svärdet (eller i alla fall det som är dagens motsvarighet till gårdagens klinga). Tillsammans med två kompisar bryter sig Pil in i traktens vapenfabrik, med syfte att förstöra så mycket som de kommer åt. Men innan uppdraget är slutfört, sätts fabrikens larm igång och två bilpatrullerande polismän dyker upp varpå den ene av dem ställer sig i vägen för aktivisternas flyktbil. Efter lite tvekan kör bilens förare över och dödar polismannen. Det dröjer inte länge innan alla tre grips. När fallet uppmärksammas i medierna och Carstens roll och ställningstagande (han besöker Pil regelbundet i häktet och fördömer inte hennes inblandning utan övertalar henne till att inte erkänna sin delaktighet i brottet) blir känt, förlorar han allt: frun, sonen, villan och jobbet. Men även om historien på ytan kretsar kring Carsten är det inte han personligen som utgör den berättade historiens nav, istället är det den breda ansvarsfrågan – vem som är ansvarig för vad och i vilken utsträckning – som står i centrum. Men ”Dråpet” ger inte något svar på frågan utan överlåter den till åskådaren, för att denne skall ta med sig den hem och grubbla över den i ensamhet på sin kammare alternativt ventilera den med sina vänner.

Detta är en mycket berörande historia, som, tack vare manusförfattaren, regissören och inte minst skådespelarna, berättas på ett snyggt och okomplicerat sätt. Det senare är faktiskt inte självklart då scenerna i filmen är organiserade på ett ytterst icke kronologiskt sätt genom att nutid blandas med tillbakablickar, samtidigt som det i dessa finns ytterligare återblickar. För att komplicera det hela än mer så har Carsten i en av sina tillbakablickar en dröm som påminner mycket om den nutid i vilken han befinner sig. Det låter men blir aldrig rörigt. Däremot kan man nog bli lite förvirrad av denna film, inte för att man inte kan följa med i handlingen, utan för att man, eller detta fall jag, inte alltid visste vad jag skulle tycka om karaktärerna och om deras handlande. Och det gjorde mig (och många med mig skulle jag gissa) konfunderad - vilket säkerligen har varit filmmakarnas mening. För samtidigt som jag kände djupt med karaktärerna, hade jag svårt att förstå deras handlande.

Enda anledningen till varför det inte blir ett toppbetyg beror på att regissören ibland, i sin ambition att ge oss en gripande historia, ansträngt sig lite väl mycket genom att använda sig av standardiserade och därför slitna dramatiska inslag såsom scener där ett ensamt och sorgset barn blickar, till synes övergivet, ut genom ett fönster. Och det är synd att dessa övertydliga och öppet känslostyrande tillfällen finns. För även om de är enstaka, är de tillräckligt många för att bringa lite smolk i en annars gyllene bägare.

| 1 januari 2008 00:00 |