Dr. Strangelove 1964

Drama Komedi Krig Thriller
Storbritannien
94 MIN
Engelska
Dr. Strangelove poster

Synopsis

Genom en serie militära och politiska misstag, råkar två psykotiska generaler - U.S. Air Force kommendör Jack D. Ripper och stabschef Buck Turgidson - sätta igång en genialisik oemotsäglig plan. Planen går ut på angripa Rysslands strategiska mål med atombomber. Hjärnan bakom planen tillhör Dr. Strangelove en rullstolsbunden atomfysiker som har bisarra idéer om människans framtid. Presidenten kan inget göra för att stoppa bombardemanget, och kapten Mandrake är den enda som kan stoppa dem.
Ditt betyg
3.8 av 690 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Dr Strangelove: Or How I Learned To Stop Worrying And Love The Bomb
Biopremiär
13 april 1964
DVD-premiär
24 juni 2009
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Sony Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Lisa Olsson

16 maj 2010 | 18:26

Träffsäker satir om kalla kriget

Stanley Kubricks svarta komedi om kalla kriget och kärnvapenhotet är en träffsäker satir där han driver med allt och alla. Inte minst med de på sextiotalet rådande fördomarna om hur personer från öst och väst egentligen är. Framför allt är det en smart och extremt rolig film.

Filmen med det långa namnet "Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben" som kom 1964 bygger på romanen "Red Alert" av Peter George. Handlingen, som de flesta känner till, utspelar sig under kalla kriget när den amerikanske galenpannan och generalen Jack D. Ripper beordrar sina män att anfalla ryska strategiska mål med kärnvapen, eftersom han tror att ryssarna försöker förgifta alla amerikaner. Han vägrar dela med sig av återkallnings-koden och den amerikanske presidenten Merkin Muffley tillkallar ett krismöte. Situationen blir inte direkt lättare när det visar sig att Sovjetunionen med den ryske premiärministern Dmitri Kisov's (efternamnet uttalas Kissoff i filmen) i spetsen äger en domedagsmaskin.  Trubbel i paradiset, eller i krigsrummet kanske man ska säga.

Ja, var ska man börja med en film som det finns så mycket bra att säga om? Karaktärerna förstås, eller snarare karikatyrerna för det är vad de är. Det hörs bara på namnen; Strangelove, major "King" Kong, Jack D. Ripper och "Kissoff" för att nämna några. Peter Sellers som gör tre roller i filmen, bland annat titelrollen som den "före detta" nazistiske rådgivaren Dr. Strangelove, är ett totalt komiskt geni. Vilket knappast är en överraskning för dem som har sett någon av "Rosa Pantern"-filmerna eller "Åh vilket party". Han blev nominerad till en Oscar för "Dr. Strangelove" men vann inte.

Styrkan i "Dr. Strangelove", en av dem alltså, är just att den är så exceptionellt rolig. Hur ofta är det egentligen som man ser en film som får en att skratta så man nästan gråter. Alldeles för sällan för min del i alla fall. Att filmen är smart och driver med krigshetsare gör förstås inte saken sämre.

Kärnvapenhot och kalla kriget är förstås ett dödsallvarligt ämne men den politik som fördes med kapprustning och krigshets blev för absurd. Just därför valde Stanley Kubrick det bästa sättet att göra en film om kalla kriget på. Att visa fram det bisarra i den extrema rädsla som öst och väst kände för varandra och vad det ledde till är ett effektivt sätt att få folk att tänka till. För att inte tala om att det är modigt att släppa en sådan film i mitten av sextiotalet.

Det finns i inga kvinnliga karaktärer i filmen förutom Miss Scott, den extremamerikanske och trögtänkte cowboy-generalen "Buck" Turgidsons älskarinna. Och det är förstås ingen slump. Krig är männens domän och det är lätt att tänka "män och deras vapen". Eller snarare "män och deras leksaker". Synd bara att just den här leksaken leder till jordens undergång.

Här finns förstås ett antal klassiska repliker som är så bra att man vill sjunga av lycka. Eller något i den stilen. Särskilt scenen när general "Buck" slåss med den ryske ambassadören de Sadesky och de blir uppläxade av presidenten med orden "Mina herrar, ni kan inte slåss här inne. Det här är krigsrummet". Man skrattar också gott åt när samme president försöker prata i telefon med den berusade ryske premiärministern.

Det finns inget negativt att säga om "Dr. Strangelove". Möjligtvis har den en startsträcka som inte är lika mycket av fullträff som resten av filmen men det är lätt att ha överseende med. Särskilt med tanke på vad man bjuds på senare. Fotot är vackert och musiken används på ett ironiskt och effektivt sätt. Samtidigt som man ser atombombs-svampar på filmduken hörs Vera Lynn sjunga den storslagna "We'll meet again". Ironi i dess bästa form.

Om ni inte har sett den här filmen, gör det genast! Ni kan inte ana hur mycket man kan skratta åt jordens undergång.

| 16 maj 2010 18:26 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Dr. Strangelove
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu