Dr. Strangelove (1964)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Genom en serie militära och politiska misstag, råkar två psykotiska generaler - U.S. Air Force kommendör Jack D. Ripper och stabschef Buck Turgidson - sätta igång en genialisik oemotsäglig plan. Planen går ut på angripa Rysslands strategiska mål med atombomber. Hjärnan bakom planen tillhör Dr. Strangelove en rullstolsbunden atomfysiker som har bisarra idéer om människans framtid. Presidenten kan inget göra för att stoppa bombardemanget, och kapten Mandrake är den enda som kan stoppa dem.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DR. STRANGELOVE

Träffsäker satir om kalla kriget
Stanley Kubricks svarta komedi om kalla kriget och kärnvapenhotet är en träffsäker satir där han driver med allt och alla. Inte minst med de på sextiotalet rådande fördomarna om hur personer från öst och väst egentligen är. Framför allt är det en smart och extremt rolig film.

Filmen med det långa namnet "Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben" som kom 1964 bygger på romanen "Red Alert" av Peter George. Handlingen, som de flesta känner till, utspelar sig under kalla kriget när den amerikanske galenpannan och generalen Jack D. Ripper beordrar sina män att anfalla ryska strategiska mål med kärnvapen, eftersom han tror att ryssarna försöker förgifta alla amerikaner. Han vägrar dela med sig av återkallnings-koden och den amerikanske presidenten Merkin Muffley tillkallar ett krismöte. Situationen blir inte direkt lättare när det visar sig att Sovjetunionen med den ryske premiärministern Dmitri Kisov's (efternamnet uttalas Kissoff i filmen) i spetsen äger en domedagsmaskin.  Trubbel i paradiset, eller i krigsrummet kanske man ska säga.

Ja, var ska man börja med en film som det finns så mycket bra att säga om? Karaktärerna förstås, eller snarare karikatyrerna för det är vad de är. Det hörs bara på namnen; Strangelove, major "King" Kong, Jack D. Ripper och "Kissoff" för att nämna några. Peter Sellers som gör tre roller i filmen, bland annat titelrollen som den "före detta" nazistiske rådgivaren Dr. Strangelove, är ett totalt komiskt geni. Vilket knappast är en överraskning för dem som har sett någon av "Rosa Pantern"-filmerna eller "Åh vilket party". Han blev nominerad till en Oscar för "Dr. Strangelove" men vann inte.

Styrkan i "Dr. Strangelove", en av dem alltså, är just att den är så exceptionellt rolig. Hur ofta är det egentligen som man ser en film som får en att skratta så man nästan gråter. Alldeles för sällan för min del i alla fall. Att filmen är smart och driver med krigshetsare gör förstås inte saken sämre.

Kärnvapenhot och kalla kriget är förstås ett dödsallvarligt ämne men den politik som fördes med kapprustning och krigshets blev för absurd. Just därför valde Stanley Kubrick det bästa sättet att göra en film om kalla kriget på. Att visa fram det bisarra i den extrema rädsla som öst och väst kände för varandra och vad det ledde till är ett effektivt sätt att få folk att tänka till. För att inte tala om att det är modigt att släppa en sådan film i mitten av sextiotalet.

Det finns i inga kvinnliga karaktärer i filmen förutom Miss Scott, den extremamerikanske och trögtänkte cowboy-generalen "Buck" Turgidsons älskarinna. Och det är förstås ingen slump. Krig är männens domän och det är lätt att tänka "män och deras vapen". Eller snarare "män och deras leksaker". Synd bara att just den här leksaken leder till jordens undergång.

Här finns förstås ett antal klassiska repliker som är så bra att man vill sjunga av lycka. Eller något i den stilen. Särskilt scenen när general "Buck" slåss med den ryske ambassadören de Sadesky och de blir uppläxade av presidenten med orden "Mina herrar, ni kan inte slåss här inne. Det här är krigsrummet". Man skrattar också gott åt när samme president försöker prata i telefon med den berusade ryske premiärministern.

Det finns inget negativt att säga om "Dr. Strangelove". Möjligtvis har den en startsträcka som inte är lika mycket av fullträff som resten av filmen men det är lätt att ha överseende med. Särskilt med tanke på vad man bjuds på senare. Fotot är vackert och musiken används på ett ironiskt och effektivt sätt. Samtidigt som man ser atombombs-svampar på filmduken hörs Vera Lynn sjunga den storslagna "We'll meet again". Ironi i dess bästa form.

Om ni inte har sett den här filmen, gör det genast! Ni kan inte ana hur mycket man kan skratta åt jordens undergång.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Mettin
Åh herre gud vilken film haha 4 av 5
Pseudosum
Detta är kanske Kubricks mest - objektivt - perfekt genomförda film, där hans cyniska version av teknikens utveckling i förening med mänsklig dårskap återges som en nattsvart komedi. 

Filmens stomme måste vara Terry Southerns inspirerade manus om hur världen går under på grund av en galen amerikansk generals paranoida vanföreställningar om kvinnor och kommunister. Att Peter Sellers år skylta i tre roller känns kanske aningen överdrivet, men han gör utmärkta insatser som tuff RAF-officer och amerikansk president. Scott är lysande som skjutglad hökgeneral utan tålamod med mjäkiga politiker, och Hayden är om möjligt ännu bättre som den hårt pressade galningen med fingret på kärnvapenknappen. Kubrick ville först ha ett snällare slut tydligen, men tack och lov tänkte han om. 

Som helhet är filmen på en gång skrämmande, vansinnigt rolig och mardrömslikt vacker. Som porträtt av människans vansinne och som inlägg i kärnvapendebatten är den mycket effektivare än någon hedervärd dokumentär skulle kunna önska sig.
Film
Hade man kunnat lägga in en film till på sin topp 10 så skulle jag utan tvekan ha valt Dr Strangelove, fast då skulle det ju bli topp 11, Nej det här med listor är inte helt lätt.
Visa fler (35)

Veckans populära filmer

Visa fler