Downton Abbey 2019

Drama
Storbritannien
122 MIN
Engelska
Downton Abbey poster

Synopsis

Filmen fokuserar på familjen Crawley, en rik ägare till det edwardianska lantgodset Downton Abbey på den engelska landsbygden i början av 1900-talet. Denna gång blir de överraskade av ett storslaget, kungligt besök och får hantera utmaningarna som följer med det.
Ditt betyg
3.7 av 3 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Katarina Emgård

10 september 2019 | 01:00

Vad är väl en bal på slottet? Nästan alldeles underbar

Butlers, lakejer, kammarjungfrur, betjänter, grevar och markiser – titlarna i Downton Abbey tycks nästan oändlig och fler tillkommer naturligtvis i filmen, då ingen mindre än kungaparet kommer för att besöka aristokraterna Crawley. Storslaget, stilfullt och sentimentalt avslut väntar.
En oväntad hunger efter ett överklassglamouröst melodrama stillades då ”Downton Abbey” debuterade på tv för snart 10 år sedan. Skaparna väckte till liv en närmst sagoaktig värld fylld med nyputsade silverkandelabrar, glansiga sidentyger, skimrande pärlhalsband och äkta mattor större än en genomsnittlig lägenhet. Allt på sexig brittiska dessutom.
 
Den blev snabbt hyllad för sin gestaltning av aristokratin – och då både för det som sker i godsets överdådiga salonger och i tjänstefolkets smala korridorer. Serien vilar till stora delar på kontrasten mellan arbetarna och adeln, likväl är i princip samtliga karaktärer sympatiska. Privilegierna som Crawleys tillförskansat sig ger emellanåt utlopp för konflikter mellan klasserna, men som helhet är det en feelgood serie som appellerar till den inre romantikern. Och filmen är inget undantag.
 
Liksom serien syftar den till att behaga, inte bara den märkligt dys/utopiska fantasin om ett kärleksfullt klassamhälle, utan framförallt fansen. De karaktärer som publiken lärt sig älska är tillbaka igen under ett och samma tak och bjuder på ett två timmar långt ”happy ever after”-rus med rojalistiska förtecken. Jag är så hög på all kärlek och lycka efteråt att det tar en stund att landa. Men de fans som saknat ett sockertoppat-marängswissat-o'boydoftande slut lär bli mer än nöjda.
 
Och direkt efter sockerintaget känner jag mig också tillfredsställd. Lady Violet, Maggie Smith, är i sitt esse och levererar merparten av filmens bästa comic reliefs. ”Sarcasm is the lowest form of wit”, må vara min favoritreplik, eller ”I don't believe in defeat”. Filmen försöker också ta upp aktuella samhällsfrågor utan att tumma på glamouren, vilket är gulligt. Det bjuds på flera snygga shots av godset, en klassisk klänningskris och naturligtvis - en bal på slottet. Filmen är som ett koncentrerat glas jordgubbssaft och följer inte riktigt det långsamma tempo som tv-serien är känd för, men det vägs upp av de gnistrande miljöerna.
 
Tv-serien är också först och främst ett trevligt nöje, som te med nybakade scones en söndag morgon, men jag minns inte den fullt lika putslustig som filmen. Merparten av gångerna skrattar jag med publiken, men vid framförallt ett tillfälle slår det över för mig och det känns plötsligt som jag tittar på en påkostad remake av ”Morden i Midsomer”. Detta gäller framförallt vissa kameravinklar och klipp mellan scener, men också en del dramatiska vändpunkter som upplevs alltför forcerade.
 
Med det sagt skiner det verkligen igenom att skådespelarensemblen har haft roligt. De är som om de själva saknat att få vara i sina roller, och den känslan smittar av sig. Sentimentalt blir det - ett eskapistiskt äventyr som för tankarna till barndomens sagor.
| 10 september 2019 01:00 |