Direktören för det hele 2006

Efter arbetet med de två första tunga, mörka och dystra delarna i den så kallade USA-trilogin kände von Trier, enligt egen utsago, för att ta en paus innan han satte igång med den avslutande delen. Och för att inte sitta helt sysslolös passade han på att utnyttja denna tid till att spela in ”Direktören för det hela”, en dogmakomedi som han själv kallar den.

För tio år sedan startade Ravn upp sitt IT-företag. Ganska snart insåg han att han inte ville svara för alla de beslut som han, i egenskap av företagets chef, hade till uppgift att fatta och därför såg han till att skapa en imaginär chef, en syndabock. Och detta arrangemang har fungerat väl, de anställda arbetar på i tron att den högste chefen befinner sig permanent i USA och Ravn kan därmed utnyttja arbetsledarens alla rättigheter samtidigt som han slipper skyldigheterna. Men när viktig affär kräver chefens kroppsliga närvaro tvingas Ravn till att omstrukturera sin taktik. På pappret verkar lösningen enkel, en skådespelare anställs och får i uppgift att under den tid som affären pågår gestalta firmans direktör. Teori och verklighet har dock en förmåga att skilja sig åt emellanåt, så även här.

Redan i den allra första scenen anges den i filmen gällande tonen, vilken är ren och skär komik. Ändå måste jag erkänna att jag till en början inte kunde släppa tanken på att von Trier på något sätt vävt in någon form av samhällskritik i sitt senaste alster och lade därför mycket energi på att, mellan skratten, skärskåda så många scener och repliker som möjligt i hopp om att få mina misstankar bekräftade. Men ett sådant förehavande är endast ett trist slöseri med tid. Bättre är att luta sig tillbaka och låta sig underhållas av en ganska kul, om än något tom, komedi som förvisso inte lämnar något bestående intryck efter sig men som är tämligen trevlig för stunden.

I materialet om ”Direktören för det hela” som jag fått tilldelat, står att läsa att denna film skapats främst för regissörens eget höga nöjes skull. Och ja, att von Trier haft roligt under filminspelningen syns tydligt, särskilt i inledningen, avslutningen och i en scen någonstans i mitten av filmen. Inget fel i det, men förmodligen är detta anledningen till att von Trier, i de resterande delarna av filmen, inte reagerat på att enstaka scener är något utdragna, att skämtens kvalité varierar samt att vissa inslag som är tänkta att vara komiska endast är roliga första gången och att det därmed är poänglöst att återanvända dem på det sätt som nu sker. Han (och de övriga personerna bakom filmen, med skådespelarna i spetsen) har helt enkelt varit för upptagna med att roa sig själva och därför, inte ofta men tillräckligt många gånger, glömt bort sin publik. Men egentligen är detta endast petitesser. ”Direktören för det hela” alstrade kollektiva skratt under större delen av visningen, och det är ju detta som folk betalar för.