Dior and I (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Raf Simons anländer som ny chefsdesigner till det anrika modehuset Dior. Förväntningarna är extremt höga. Det är ont om tid och Simons har idéer som blir en prövning för de anställda med arbete dag som natt.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.7 av 3 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DIOR AND I

Mer reklamfilm än något annat
Tre år efter att den första Dior-visningen under Raf Simons ledning ägt rum kommer filmen ut om det. Känns inte sådär jätterelevant idag och det är heller inga nya sanningar som avslöjas. Frédéric Tcheng får fet bakläxa för ”Dior & I”.
När den belgiska designern Raf Simons, minimalisten som tidigare inriktat sig på herrmode och suttit på posten som konstnärlig ledare för Jil Sander, tillträdde som chefsdesigner på Dior år 2012 sågs han som en otippad efterträdare. Stamtavlan imponerade men Simons var samtidigt en grönjöling när det kom till haute couture. Han hade ett par stora dojor att fylla och det överväldigande uppdraget att förvalta arvet från ett av världens främsta modehus men samtidigt modernisera, uppdatera och sätta sin egen prägel över designen. Det är snabba ryck som gäller och knappt om tid. Frédéric Tchengs modedokumentär “Dior & I” följer åtta stressiga veckor i ateljén fram till presentationen av Simons första kollektion för modehuset. 

Förra året var Yves Saint Laurents år med två filmatiseringar (“Saint Laurent” och “Yves Saint Laurent”) om den kontroversfyllda modeskaparens liv men i år vill Frédéric Tcheng, som jobbat på dokumentärer om både Diana Vreeland och Valentino, att vi riktar blickarna åt Christian Dior. Idag är det omkring 50 år efter att modehuset grundat och det påminns vi om genom uppläsningar av monsieur Diors memoarer som får generationerna att överlappa med varandra. 

Mellan fittings och castings får även sömmerskorna i de vita rockarna träda fram i ljuset och krediteras för sitt hårda slit vilket gör “Dior & I” till en mer sympatisk modedokumentär än de vi är vana vid att utsättas för. Den lyfter fram gruppinsatsen, det kollaborativa arbetet bakom hur stora sjok av textiler kommer till liv – otroligt uppfriskande att se då det onekligen finns en viss idé om modeskapare, regissörer eller artister som ensamma upphovsman bakom sina kreationer.


Däremot adresseras inte den tidigare chefsdesignerns uppsägelse överhuvudtaget. John Galliano sparkades från posten efter att ett skandalöst, antisemitistiskt uttalande fångats på film men dokumentären är skapad av en beundrare, som smickrar och bara bryr sig om att framställa allt i vacker dager (möjligtvis ville han bara ha ett fripass in i den stängda världen). Han bortser från att ifrågasätta branschens repressiva traditioner, tillexempel varför Simons valt att enbart ha med vita modeller i visningen, vilket rimmar illa med varumärkets nolltolerans mot rasism och resultaterar i en slutprodukt som pr-avdelningen inte kunnat göra bättre själva. 

Veckans populära filmer

Visa fler