Regissör
Huvudrollsinnehavare
RECENSION: DEN STORA SKöNHETEN
Fabulös färgklick
En gång i tiden skrev journalisten Jep Gambardella (Toni Servillo) en roman. Det var länge sedan, mer än fyrtio år tillbaka i tiden, men vännerna frågar fortfarande när nästa bok kommer. "Det här är mitt liv och det är ingenting. Flaubert ville skriva en bok om ingenting, han lyckades inte så kan jag göra det?".
Färgen på husfasaderna är avskavd och solen lyser i zenit över Colosseum när han flanerar längs kullerstenar i Rom, omgiven av enastående skönhet vilket vädersträck han än vänder sig mot. Denna nobless som lever det ljuva livet, som att varje dag är en fest, likt Berlusconi och hans anhängare i morotsfärgad brun utan sol-kräm ansluter sig till partytåget för att fira sin 65-års dag med floder av skumpa och lägger ögonen på nakna bröst bland botox-kärringarna. Mitt i denna hektiska smet av utsvävande, bekräftelseonani och megalomani börjar den gamle mannen minnas sina yngre dagar och kärleken som gick förlorad.
För att återgå till huvudpersonens egna insikt om sitt tomma liv så ligger allvaret hos filmen i manuskriptet och komiken i de missanpassade karaktärerna. Vi möter chefredaktören på kulturtidskriften som Jep är anställd på - en kortväxt kvinna som gärna stoppar koks i alla öppningar, en nioårig flicka som tjänar sexsiffriga belopp på sina konstverk samt en helgonförklarad nunna. Statisterna ges en viktig funktion vare sig de är dansöser, en pengatvättande granne eller stum poet. Samtliga märkliga små scener visar upp filmen som en tyst satir på landets politiska skandaler.
I "Den stora skönheten" agerar kameran falköga och inspekterar allt som försiggår uppifrån, nedifrån, bakifrån, framifrån och till höger och vänster. Italiens Oscarsbidrag är fabulös, hänförande, härlig! Filmen drar in mig i den hedonistiska livsföringen som en sugpropp och får mig att sväva bort bara för att sedan kasta ut en på andra sidan och få mig att tro att allt bara var en enda stor inbillning.
Jodå, Paolo Sorrentino ("This Must be the Place", "Il Divo") binder ihop allt från den vackra musiken med kyrkokörer till klippning stiligt, doppar penslarna i bunkar med färg och klickar nitiskt ut den på sin kanvas. Men att bre ut historien till 142 minuter var kanske att ta i lite väl, även för den tålmodige tittaren.