Den sista färden (1972)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Fyra affärsmän reser ut i vildmarken en helg för att paddla. Det hela börjar harmoniskt med vacker natur och egendomliga lokalinvånare men förvandlas efterhand till en mardröm. Ju längre ner på floden de kommer, desto obehagligare blir det och lokalbefolkningen byter snabbt skepnad när de ska hämnas ett mord som männen begår i självförsvar. Nu får de civiliserade männen panik och inser att detta äventyr kommer inte att sluta lyckligt för någon av dem...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DEN SISTA FäRDEN

I vildmarken kan ingen höra dig skrika
Långt efter att jag sett ”Den sista färden” för första gången och egentligen helt glömt bort vad den handlade om, kunde jag nynna på den legendariska banjomelodin och kläcka ur mig citatet ”Squeal like a pig”. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle se om den eftersom jag mindes den som fruktansvärt obehaglig. Tyvärr har jag nu ytterligare 13 års filmtittande att jämföra med, vilket är både till dess för och nackdel.
Fyra män ska ut på tur. De ska paddla kanot längs den förföriskt vackra, men djävulska, Cahulawasse-floden i norra Georgia. Då floden snart ska dämmas upp inför ett kraftverksbygge blir detta något av den sista färden. Eftersom de är redliga karlar räds de inte inför de faktum att bara hälften av dem har praktisk erfarenhet av att vistas i naturen. Ledaren i teamet är alfahanen Lewis. Det är han som lockat med sig resten av flocken. Filmen rivstartar direkt med en märkliga banjo-duellscen ute på landsbygden. Storstadsmän möter oberäkneliga hillbillys. Redan här är det något som gnager i mig. Idag känns det märkligt att gestalta dessa invånare som rena mördar/våldtäktsmaskiner – eller överlevare om du så vill. Samtidigt är denna tveeggade söderförälskelse bland filmskapare och cineaster lika trendig än idag, se bara på ”True Detective.” 

Men trots den avskalade och råa miljön så avtog det väntade obehaget ganska snabbt. Först vid åsynen av Lewis (Burt Reynolds) i en skum dykmaterialsväst med blixtlåsen nerdragen till bröstet. För mig ser det snarare humoristiskt än hårdknackat ut. Mellan dessa ytterligheter pendlar filmen konstant för mig, trots att den är välgjord, det är spännande casting och handlingen tar upp flertalet intressant teman. I slutändan blir den så otroligt stereotypiskt manlig att jag inte riktigt kan ta det till mig. Även om detta såklart också är meningen. Karaktärerna är utstuderat olika för att representera olika känslotyper. Deras agerande, och filmens händelseförlopp, blir därför något förutsägbart.

Filmen är baserad på en bok av James Dicky som också står bakom manus. Jag har tyvärr inte läst boken, men blir inte heller sugen på att göra det. Främst beror det på att tematiken känns splittrad mellan män mot natur och storstad mot småstad. Trots att den personligen inte tilltalar mig så är det dock flertalet saker med filmen som fascinerar. Dialogen är knappt hörbar och koncentrerad till ett fåtal scener. Den är strikt kronologisk i sin berättarform och  det klipps inte i onödan. Den är sparsmakad vad det gäller både musik och ljudeffekter, förutom det porlande vattnet från floden och lite banjoslingor är det relativt tyst. Framför allt hade filmen aldrig genomförts på ett liknande sätt idag. Istället hade den blivit än mer testosteronfylld, actioncentrerad och filmskaparna hade troligtvis slängt in ett par datoranimerade alligatorer för att liva upp stämningen. Om inte annat är den sevärd bara därför. För att den är snyggt spartansk och skönt 70 i både färger, tempo och innehåll.

Samtidigt är det ovant att se en film som är så hyllad och som jag teoretiskt sett förstår är banbrytande, men som ändå inte berör mig nämnvärt. Jag drar förvisso också en lättnadens suck när civilisation hägrar igen vid horisonten och visst berörs jag av hur brutalt den klichéartade manligheten får sig en dänga. Men ska vi följa temat så handlar det ändå i slutändan om hur väl den överlevt. Och såhär över 40 år senare tycker jag att det finns bättre filmer på temat så som ”Into the Wild” och ”127 timmar”. Då har jag inte sett ”Wild” än som känns som en frisk fläkt i en kategori som annars oftast handlar om män. En klar 4:a blir det ändå för att den skapat flertalet oförglömliga scener. Och för att banjomelodin kommer förfölja mig i ytterligare ett par decennier.

Fun fact: Den lilla killen med banjon spelar inte själv, det är annan persons hand som lirar.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
A Kaunitz
Ett mycket vågad äventyrs-drama, med makalösa miljöer och fantastiska-
insatser från alla inblandade(speciellt Voight och Reynolds). 
Något jag älskar med denna är också hur Boorman låter tystnaden- och ljudet av naturen, ha en stor inverkan på många av filmens-
dramatiska scener. Detta gör att filmen känns fruktansvärt realistisk.
Alla dessa komponenter gör detta äventyrs-drama till ett fläckfritt mästerverk.
5/5
eliten
Såg om denna igår och fortfarande lika bra som innan!
5/5
2331-0
Efter att ha hört banjolandreferenser x antal gånger bestämde jag mig till slut för att se den och jävlar vilken bra film. :)
Visa fler (24)

Veckans populära filmer

Visa fler