Den of Thieves: Pantera 2025

Uppföljaren tar vid kort efter att vi sist lämnade Donnie (O’Shea Jackson) och Nick (Gerard Butler). Då hade Donnie lyckats dupera både Nick och sina kriminella kollegor, och kommit undan med en herrans massa stålar.

 

När vi möter bägge herrar igen är det dags för nya, ännu större och svårare stölder. Den ökända ligan som kallas för Pantermaffian har funnits på den franska polisens radar länge. När så en välplanerad och skicklig diamantstöld sker i Antwerpen leder misstankarna snabbt till dem. Hemma i USA får Nick höra om stölden, och full av antaganden kring gärningsmännen beger han sig omgående till Europa.

 

Om Gerard Butlers överdrivna karaktär Nick var alldeles för mycket i den första filmen, är han nästan för lite nu. Visst är det skönt att slippa den oerhört uppskruvade machotonen, men problemet är att utan hans rabiata manlighet är han nästan personlighetslös, inget mer än en dryg snubbe med dålig humor.

 

Faktum är att det här med personlighetsbrist är ett genomgående problem för samtliga karaktärer. Ingenstans får man en känsla för vem någon är, vad de tycker och tänker eller vilka sårbarheter de har. I stort sett varje rollfigur har samma personlighet: kall, tuff och intetsägande. Trots att mycket av berättelsen vilar på samspel mellan människor, och ska visa vikten av tillit, samarbete och kamratskap, så gör en nästan total avsaknad av värme att alla sådana värderingar spolas bort.

 

Christian Gudegast ligger bakom både manus och regi till filmen, såväl som till dess föregångare. Han har en bakgrund som regissör av rapvideos, vilket möjligen kan förklara hans fäbless för att visa upp män - alla män - som tuffa alfahannar. Det som möjligen fungerar väl i en kort musikvideo passar betydligt sämre i långfilmsformat.

 

Vad manuset hade behövt är mycket mer arbete för att få fram distinkta karaktärer, såväl som en rejäl uppstädning rent allmänt. Det är så många platser och skeenden att hälften kunde vara nog när vi ständigt hoppar mellan alldeles för många platser, länder och grupperingar.

 

Där berättelsen vill vara smart och spännande blir den istället trasslig, långdragen och full av ologiska luckor. När Panterligan behöver ta in mer manskap vänder de sig till Donnie. Ligans spindel i nätet är Cleopatra (Evin Ahmad) som säljer in honom som en av världens bästa tjuvar. Men hur duktig är han när det finns en envis snut som jämt lyckas hitta honom, var han än är? Och varför skulle en polis i LA åka till Frankrike, baserat bara på en känsla?

 

Donnies roll blir att posera som diamanthandlare och försöka sälja bytet från Antwerpen-kuppen. Mitt under pågående försäljning dyker en liten GPS-sändare upp bland diamanterna, något som en slipad tjuvliga givetvis skulle ha kontrollerat på förhand. Den här typen av uppenbara missar dyker löpande upp, och slutresultatet blir en story så full av hål att den behöver gå till tandläkaren.

 

I den första “Den of Thieves” (2018) var machotramset så överväldigande att det blev löjligt. Avsaknaden av kvinnliga karaktärer med något annat syfte än att fungera som någons dåliga samvete eller vara ett sexigt byte gjorde inte saken bättre.

 

Andra vändan har putsat till det lite grann, och sänkt hypermaskuliniteten från Andrew Tate till Joe Rogan-nivå - vilket alltså fortfarande inte är särskilt behagligt, men ändå ett uns bättre. Vi får också filmseriens enda kvinnliga roll med agens i Evin Ahmads smarta och kunniga tjuv Cleopatra. Men det räcker såklart inte till för att rädda det här utdragna frosseriet i kupper och plot twists, som så gärna vill vara smart, snabb, och stark, och istället bara blir ologisk, tråkig och platt.