Den lilla flickan i huset vid vägens slut (1976)

2.7
Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Rynn är nyss inflyttad i den lilla kuststaden. Hon är bara 13 år och bor alldeles ensam i det stora, ensliga huset vid vägens slut. Var är hennes mor? Var är hennes far? Och vad  är det hon döljer i källaren? Jodie Foster i en nervpirrande thriller.                                                                                          
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info
MovieZine-recension saknas, maila oss så lägger vi till titeln till önskelistan.
Den lilla flickan i huset vid världens ände (1976) – Ung och briljant Jodie Foster i atmosfärisk och något splittrad film.
Den enbart trettonåriga/fjortonåriga, (fyller i slutet av året) Jodie Foster kom under året 1976 att medverka i hela fem långfilmer, dessa är – “Sista sommaren” (regisserad av Dog Taylor), “Åh vilken fredag” (av Gary Nelson), “Bugsy Malon” (av Alan Parker), men dom två filmerna hon får en karaktär som matchar hennes mångbottnade skådespelarkapacitet är dels i Martin Scorseses mästerverk “Taxi driver” men vad som inte får glömmas bort är denna – “Den lilla flickan i huset vid världens ände” där Jodie Fosters karaktärsgestaltning är den avgörande pelaren för flertalet av filmens faktorer och nämnare. Upplägget är av mycket speciell natur – vi slängs in i ett hus utan karta eller kompass, hos en karaktär vi inte vet något om, men som ändå visar oss allt. Rent konkret får vi följa en flicka vid namn Rynn (Jodie Foster) som lever ensam i ett hus och besökarna som tas in i huset, människor som vill henne väl och inte vill det och så människor som tro sig vilja henne väl. Hennes pappa är på resande fot påstår flickan och hennes mamma är död. Människor återkommer till hennes hus och det är via besöken filmens konflikter vilar, konflikterna är intressanta, om ändock något splittrade när trådarna ska knytas i hop och dom snarare läggs upp. Nicholas Gessner är regissör bakom filmen och har en svårdefinierad atmosfärisk stämning över filmen, som är något av ett kännetecken i hans filmografi – vi vet aldrig riktigt vart vi ska, vi är mest, i ett rum, i ett landskap med karaktärer. Denna premiss är udda och intressant, dock känns inte manuset helt lämpat till detta vilket skapar lite av en splittring mellan filmens pelare som gör den något ostabil, det vill säga manuset statuera en vis struktur som sedan regin inte bäddar för, detta gör manuset och regin för parallellt. Med detta inte sagt att manuset eller regin är misslyckat, med detta sagt att sammanvävningen av dom ej är optimalt. Kanske vore det lämpligare i fall Nicholas Gessner skrev sitt manus själv, i så fall skulle karaktärerna få mer utrymme i sin situation i scenen och ej i helheten. För resultatet blir här snarare en förvirring i fall vi faktiskt enbart reser utan mål eller i fall vi vet exakt vart vi ska – kanske är det som så att manuset har gett oss ett mål medan regin struntar i att ge oss någon kompas och karta. Trots att filmens struktur är osäker är filmen hela tiden ytterst intressant baserad på karaktärstolkningarna. Förutom Jodie Foster medverka även Martin Sheen i rollen som en mycket obehaglig man som trakassera och utnyttjar Rynn. I scenerna mellan dessa två skådespelargestaltningar är stämningen mycket tät och trovärdig, och vi som tittare sväljs ner i en ovisshet om vad som pågår. Scott Jacoby spelar en ung haltande magiker som blir vän med Rynn och försöker skydda henne från vuxenvärldens brutalitet och är en karaktär som känns välplacerad i sammanhanget, samtidigt som karaktären blir likt en främling. Är det en trolig karaktär? Nej. Varje karaktär är egentligen en mycket fristående enhet som möts via deras mänskliga nämnare, ej via de sociala. På så vis blir filmen en karaktäristisk akvarell. Färgerna är inte naturtrogna, men dom bildar en tämligen intressant enhet som är svår att slita blicken i från. Kameratekniken är inte lika atmosfärisk som den övriga regin, snarare är den likt en typisk produkt av sin tid, med färgernas ljus och ljusets applicerande i inne samt utemiljö. Christian Gaubert som står som filmkompositör, har en någon svår uppgift att fånga in filmens svävande atmosfäriska drag i toner och instrument. Musiken är uppbyggt relativt lågmält med stråkinfluerad musik, som skulle matcha en thriller i flera delar, men på något vis verka den effektivt i filmen, inte baserat på att den förklara för oss det vi inte vet, utan för att den förstärker vår känsla av ovetande, det vill säga en lämplig pelare som smälter samman med atmosfären. Min recension togs till ett något diffust plan av denna film, detta baserat på att “Den lilla flickan i huset vid världens ände” är en något diffus film. Till och med titeln är gåtfull, kanske är tanken enbart att vi ska tas i väg långt bort och blanda filmiska strukturer som det passar. Eller kanske är svaret faktiskt som så att skaparna till filmen letar ett fokus men aldrig hittar det och slutar som en något splittrad film som letar men aldrig finner. I vilket fall hittades briljanta skådespelare och Jodie Foster gör en av sina starkaste roller som absolut kan jämföras med hennes rolltolkning som Iris i “Taxi Driver”. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014.
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Danne
Mycket bra film med en suverän Jodie Foster och en lika suverän Martin Sheen

Veckans populära filmer

Visa fler