Demolition 2015

Jean-Marc Vallée fortsätter att leverera på enorm nivå efter mästerliga “Dallas Buyers Club” och “Wild” och nu har han storspelande Jake Gyllenhaal med sig. Tillsammans berättar de om sorg och tragik vi alla känner till, men på ett helt unikt sätt.

På vad som skulle bli en helt vanlig dag slås aktiemäklaren Davis Mitchell (Gyllenhaal) och hans fru Julias (Heather Lind) liv i spillror när deras bil våldsamt kolliderar med en annan. Davis får knappt en skråma, men Julia dör på sjukhuset strax efter olyckan. Vi tror alla att vi vet vart berättelsen är på väg, men vi har fel. Vallée och manusförfattaren Bryan Sipe styr tidigt och bestämt bort från arketyperna kring sorg och levererar istället något härligt vågat och nytt.

Davis allt mer flummiga sorghantering - bland annat innehållande den materiella demolering som titeln syftar på - gör att kontakten med både hans egna föräldrar och svärföräldrarna Phil (Chris Cooper) och Margot (Polly Draper) blir allt annat än smärtfri. Han vänder sig istället till andra för stöd, särskilt den kundtjänstarbetare (Naomi Watts) som han skriver ett brev till efter att en varuautomat på sjukhuset svikit honom bara minuter efter fruns död.

Det är inte bara handlingarna som känns skönt okonventionella heller, utan även på ett emotionellt plan känns “Demolition” som något jag inte har sett tidigare. Davis är givetvis förkrossad över förlusten, men den sorg han känner grundas främst i insikten om att han kanske inte älskade Julia över huvud taget. Han börjar tvivla på om han ens kände henne på djupet, vad deras förhållande betydde för honom och om han någonsin har brytt sig. Den tematiken blir en förkrossande och tankeväckande käftsmäll som hänger kvar långt efter filmens slut.

Vallées underbart råa och avskalade stil passar dessutom som handen i handsken för den här storyn. Han fortsätter på samma spår som “Dallas Buyers Club” och “Wild” med intim och handhållen kamera, minimal artificiell ljussättning och drömsk klippning. Bilder, tid och känslor flyter samman på väldigt oväntade och naturliga sätt, vilket ger ett spännande bildspråk som sprudlar av liv. Dessutom väljer han bort score i vanlig ordning, så de bitar som faktiskt har musik (soundtrack) blir extra kraftfulla. Allt detta ger filmen en underbart organisk känsla som är sällsynt i Hollywood-produktioner.

Även när det gäller skådespelarprestationerna är “organisk” ett adjektiv som känns passande. Vallée har tidigare lyft exempelvis Matthew McConaughey och Reese Witherspoon till helt outforskad terräng, och nu är det Jake Gyllenhaals tur. De senaste fyra åren har han bevisat gång på gång att han tillhör vår tids bästa skådespelare och det här är inget undantag. Som Davis rör han sig genom hela känslospektrumet och oerhört mycket krävs av honom, men det brister inte en enda gång. Varje ögonblick och replik präglas av smärtsam ärlighet och inget känns inövat eller konstlat. Chris Cooper, Naomi Watts och särskilt nykomlingen Judah Lewis imponerar också.

En fullpoängare är svidande nära, men det finns några bitar mot slutet som känns en aning svagare än resten av filmen. Det hindrar dock inte “Demolition” från att vara helt fenomenal på de flesta sätt. Tårarna rinner, känslorna krigar mot varandra och idéer prövas. Dessutom är den ytterligare bevis på att Jean-Marc Vallée och Jake Gyllenhaal är två starkt lysande strimmor av kreativt hopp som vi måste ta vara på till varje pris.

Viktor Jerner

| 15 juli 2016 17:00 |

Skriv din recension

Vad tyckte du?

Användarrecensioner

Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Demolition

Andra kritiker

Det finns inga andra kritiker ännu