Delivery Man (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En före detta spermadonator får många år senare reda på att han är far till hundratals barn. Nu vill många av dem träffa honom.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DELIVERY MAN

Tönten är far till alla barnen
"Delivery Man" visar upp en ny sida av Vince Vaughn, i en mycket mjukare roll, där han spelar spermadontatorn som får reda på att han har 533 biologiska barn. Filmens kärna om föräldraskapets vedermödor, utmaningar och glädjeämnen gör denna kanadensiska remake till en trevlig och värmande – om än anspråkslös – biostund.

Det här är ingen typisk Vince Vaughn-film. Om det är en glad eller dålig nyhet beror förstås på vem som sitter i publiken. För Vaughn har absolut hittat en trogen publik med sina mer flamsiga filmer som har gemensamt att han är spelar en rätt platt och okänslig typ. Det är därför aningen förvånande när hans David Wozniak i "Delivery Man" visar sig ha en mycket mjukare sida.

Men först måste vi ta oss igenom de mer förväntade scenerna - ett collage av bilder för att visa vilken slarvig "loser" David är. Hans lägenhet är överhopad med obetalda räkningar och halvdöda marijunaplantor, det går inte att lita på att han ska utföra ens de mest simpla tjänsterna och han är tidernas långsammaste kött-bud, enligt pappan och bröderna som han jobbar med.

David är helt enkelt en besvikelse, och till råga på allt det vanliga trasslet har han när filmen börjar satt sig i en stor skuld hos inte alltför snälla killar och samtidigt lyckats göra flickvännen (en relation som han är halvt om halvt engagerad i) med barn.

Men det räcker förstås inte. För som om David inte hade nog med allt detta får han besök av en advokat som berättar att genom de många spermadonationer David gjorde för 20 år sedan blev han biologisk far till 533 barn, och 142 av dem stämmer honom nu för att få reda på hans identitet.

Det är genom denna kärna i berättelsen som filmen gör sin välkomna vändning. För Delivery Man handlar framför allt om föräldraskap - om stoltheten en pappa kan känna när barnen har framgång, oron som kommer som ett brev på posten när de mår dåligt, och förvirringen när man måste acceptera att de går precis tvärtemot alla ens egna värderingar och intressen.

David gör alltså valet - rakt emot vännen och advokaten Bretts (Chris Pratt) inrådan - att kika på bara en av barnens profiler. När det visar sig vara en skicklig basketspelare på hög juniornivå och David för första gången känner att hans gener kanske inte är helt värdelösa, får han blodad tand och söker upp sin avkomma en efter en för att se hur de har det.

Visst blir det stundtals sentimentalt, och när en av sönerna - en alternativ vegan - genomskådar David och kräver att få bo hos honom så blir det för mycket fars för att kännas bekvämt, men det finns ändå något gulligt och värmande i berättelsen som är långt ifrån vad vi är vana att se Vince Vaughn i.

Delvis beror det på att "Delivery Man" från början är en fransk-kanadensisk produktion med en stark europeisk, snarare än Hollywoodsk, känsla. Regissören och manusförfattaren Ken Scott gjorde för två år sedan filmen "Starbuck", en totalt identisk skapelse som utspelade sig i Montreal, och som rosades på ett antal mindre filmfestivaler världen över. När det blev snack om att göra en amerikansk remake valde Scott att i princip göra om filmen - scen för scen - och bara byta ut skådespelarna, språket och att lägga berättelsen i New York.

Det gör förstås "Delivery Man" till en aningen överflödig film, men som vanligt så når engelskspråkiga filmer ut till en större publik och "Starbuck" gjorde knappast ett sådant intryck i filmvärlden att de flesta fått nys om den. Man kan också ha invändningar om varför just den här aningen mediokra historien förtjänar inte bara en, utan två filmer. Men båda verken fyller en funktion av hjärtliga komedier (om än lågmälda sådana, för det är inte så man skrattar rakt ut här) som är tilltalande för stunden.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
magiul
En lite (och då menar jag lite) mognare Vaughn och ett välkommet steg bort från buddykomedier som Vaughn i ärlighetens namn börjar bli lite för gammal för. Han kan faktiskt spela hyfsat, och även om allt är sockersött så är det skönt att se en lite annorlunda komedi med honom. Den är hysteriskt rolig vid några få valda tillfällen, men i övrigt puttrar den på. 3/5 till en av Vaughns bättre filmer på länge.
Douglas_Sthlm
Nja, jag blev inte imponerad. Visserligen varm historia men inte speciellt rolig. Tröttsamt med ännu en könsrollsklyscha där han är losern och hon står med ena handen i höften och viftar med pekfingret med den andra. Utöver det var filmen osedvanligt förutsägbar med ett sockersliskigt slut. Men för den som inte gillar tuggmotstånd är det en slätstruken komedi som slinker ner utan problem. Men en trea i betyg... aldrig. Mycket svag 2 av 5.
Lebowski
Mer än godkänd med Vince och en riktigt rolig Chris Pratt som jag börjat uppmärksamma mer och mer. En trevlig filmstund som fokuserar på möten mellan människor, i en udda inramning. Tre av fem möjliga.
Visa fler (4)

Veckans populära filmer

Visa fler