Salongen 2015

Det är med blandade känslor man ser en film som ”Salongen”. Samtidigt som det är ett välkommet initiativ att skildra situationen i Gaza och dessutom via kvinnors perspektiv så är det frustrerande när själva filmen i sig mest är… sådär. Ett fall av typen där man verkligen önskar att filmen var bättre än den är.

Kvinnodominerade ensemblefilmer är vi knappast bortskämda med och regisserande bröderna Tarzan och Arab Nasser (även manus) har i sin långfilmsdebut placerat 13 kvinnor i en skönhetssalong på Gazaremsan, där syskonduon själva växt upp. Det är, speciellt med sin begränsade luftkonditionering, en laddad miljö uppgjord för konflikter och tanken svindlar kring vad Woody Allen eller Pedro Almodovar kunde gjort av upplägget.

Till skillnad från nämnda filmskapare så förblir ”Salongen” en film om kvinnor tydligt regisserad av två män. Rollfigurerna är färgstarka men blir sällan mer än trötta stereotyper vi sett oräkneliga gånger förut – en gravid, en blivande brud, en pillerknaprare, en tillknäppt religiös, en ung med slitsam relation till sin kriminella pojkvän. De käbblar, gnabbas, förolämpar varann och ryker vid ett tillfälle till och med ihop. Men det blir ofta tomma ord och gester.

Skådespelerskorna gör sitt bästa för att blåsa liv i sina pladdriga karaktärer men det finns en gräns för hur långt man kan ta den oavbrutna dialogen. Det är ett praktexempel på när aktriserna är för bra för själva manuset. Bäst lyckas Hiam Abbass (som vi känner igen från ”Munich” och senast den ökända ”Exodus”) som nyskild ragata med bitska one-liners och en attityd som heter duga. Hon är en strålande stjärna och får oss nästan att bry oss om hennes gravt osympatiska karaktär.

Här finns ett ypperligt tillfälle att belysa situationen i Gaza och spegla politiken genom de som sällan blir hörda. Men politik diskuteras sällan även om metaforer flyger högt till höger och vänster. Istället rör konversationerna oftare frisyrer och äkta män. Det begränsade utrymmet och bristen på faktiska handlingar får filmen ofta att likna en filmad pjäs, även om den bygger på ett originalmanus. Det är först under sista halvtimmen, när våldsamheter utbryter utanför salongen, som lite ordentlig adrenalin injiceras i filmen. Men då är det redan för sent och när det hela är över känns speltiden på 85 minuter mycket längre än vad den är.

Vill du se en starkare skildring av konflikterna i Gaza kolla in dokumentärerna ”Gaza Strip” och ”Tears of Gaza”. Vill du se käbbel på en skönhetssalong se ”Barbershop”.