Decision to Leave 2022

Romantik Drama Thriller Mysterium
Sydkorea
138 MIN
Koreanska
Kinesiska (kantonesisk)
Decision to Leave poster

Synopsis

Den timide polisen Haejun undersöker ett mystiskt fall där en klättrare fallit mot sin död. Offrets förföriska änka, Sorae, är misstänkt kylig men har snart Haejun lindad runt sitt lillfinger.
Ditt betyg
3.8 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Heojil kyolshim
Biopremiär
25 december 2022
Språk
Koreanska, Kinesiska (kantonesisk)
Land
Sydkorea
Distributör
NonStop Entertainment
Åldersgräns
11 år
Längd

Recensent

Viktor Jerner

5 november 2022 | 12:30

Mästerverk stöpt i silkeslen noir

Ultravåldet i hämndtrilogin känns fjärran när den koreanska visionären Park Chan-wook serverar ljuvlig romantik av absolut högsta klass.
Den oemotståndliga doften av klassisk noir ligger som en tät dimma över Park Chan-wooks senaste opus. "Decision to Leave" (2022) har onekligen filmer som "Double Indemnity" (1944) och "Vertigo" (1958) att tacka för mycket men samtidigt är Park i vanlig ordning uppfriskande unik i sitt filmskapande och sin röst. Det dröjer inte länge innan det som till en början ter sig väldigt "Hitchcockianskt" och bekant tas i helt oförutsedda riktningar.
 
Berättelsen tar avstamp i en utredning av en olycka som leds av den kroniskt melankoliska polisen Jang Hae-joon (Park Hae-il). En medelålders klättrare tycks ha fallit från det berg han skulle bestiga och dog omedelbart när han träffade marken. De flesta av Jangs kollegor rycker på axlarna och vill stöka undan det hela så kvickt som möjligt, medan han själv börjar rikta förstoringsglaset mot den avlidnes mystiska änka, kinesiska Song Seo-rae (Tang Wei). Hennes kyliga obryddhet kring det som hänt och hennes dunkla bakgrund gör att Jang inte längre är så säker på att hennes makes öde var en olycka. Den omedelbara kemi som uppstår mellan de båda komplicerar fallet ytterligare.
 
Så långt känns det som filmer jag har sett tidigare men varje minut speltid tar mig längre bort från dem. Det som skulle kunna styra mot en konventionell utredningsthriller blir istället något långt mer drömskt och sublimt. Det som vanligtvis utmynnar i något kallt och hårt förvandlas istället till något varmt och silkeslent. För varje scen som går blir det allt mer tydligt att mordmysteriet och dess "whodunit"-frågeställning är helt underordnad den centrala relationen och att det är en kärlekshistoria som utspelar sig på vita duken, om än en märklig sådan. De lik som fortsätter dyka upp är bara strössel på en tårta av passion och längtan. Parks transformation till blödig romantiker (något som märktes redan i 2016 års "The Handmaiden") är total, och jag älskar det.
 
Med tanke på att det är den inriktningen som Park väljer så är det Tang Wei och Park Hae-il som allt hänger på, för om man inte köper deras nästintill "Phantom Thread"-skruvade romans så faller allt annat som ett korthus. Lyckligtvis slår det gnistor om dem från första bildrutan de delar och det är med lätthet som man kapitulerar inför deras återhållsamma "uppvaktning" av varandra. Hae-ils porträttering av en person som har fastnat på autopilot i karriär och äktenskap för att sedan försiktigt tina till liv igen är fullständigt förgörande och Weis mångbottnade, sårbara och helt unika "femme fatale"-tolkning kommer jag bära med mig länge. 
 
Som alltid när det gäller Parks filmskapande så maxar han den visuella potentialen i varje bildruta. Här är han mer lekfull än i sina tidigare verk och låter allt från smartphones till GPS:er smälta samman med bildspråket och resultatet känns lika hypermodernt som klassiskt. Estetiskt fortsätter han på det spår som han öppnade med 2018 års "The Little Drummer Girl" och låter både scenografi och kostym höjas långt bortom realism. Det är starka röda, starka blåa och starka gröna, nästan till den grad att Pedro Almodóvar känns som en möjlig inspirationskälla. Få filmskapare kan få till en visuell fest av denna hisnande kaliber.  
 
När den otroliga finalen (för övrigt den självklara peaken i en film som erövrar epitetet mästerverk i varje scen) är över och eftertexterna rullar kan jag inte annat än att tänka på Michael Gambons berättarröst i bröderna Coens "Hail, Caesar!" (2016) och hur han beskriver en film; "a potion of balm for the ache of a toiling mankind". Det är exakt vad "Decision to Leave" är, ett mjukt och helande balsam för hjärtat, hjärnan och själen. 
| 5 november 2022 12:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Decision to Leave
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu