Death Proof (2007)

Visst saknas den tjocka cigarrettröken i projektorstrålen, de trasiga fåtöljerna och de illaluktande heltäckningsmattorna. Men jag nöjer mig med att salongen är så där ödsligt tom så att man kan höra pundaren snarka från bakersta raden där vi sitter i en biograf på 42nd Street, där man för drygt 30 år sen utlovade ”all-you-can-eat-bloodbaths”. Quentin Tarantino har lyckats riktigt bra med att återskapa känslan av de sunkiga kvartersbiograferna där sleaze- och exploitationsrullar spelades back-to-back under hans uppväxt.

”Death Proof” är ena halvan av Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez skräpfilmshyllning ”Grindhouse”. I filmen får vi följa två stycken kaxiga tjejgäng som får bekanta sig med den lömskt vänlige men samtidigt livsfarlige seriemördaren Stuntman Mike, spelad av en underbart obehaglig Kurt Russell, en avdankad stuntman som använder sin 350hk starka 1969 Dodge Charger för att ta livet av oskyldiga flickor i korta kjolar. Man bör vara försiktig med att avslöja för mycket av handlingen då den är riggad med många härliga vändningar. Men jag kan säga såhär, Mike möter ovanligt hårt motstånd när han ger sig på den bisarrt rappkäftade Kim (Tracie Thoms), Abernathy (Rosario Dawson) och Zoe Bell, Uma Thurmans stuntkvinna från ”Kill Bill”, som här spelar sig själv med en brutal närvaro.

Styrkan i ”Death Proof” ligger i att biljaktssekvenserna varvas så snyggt med tjejtugg utöver det vanliga. Filmens två kaxiga tjejgäng bjuder mellan varven på state-of-the-art Tarantino-skitsnack som i sina bästa stunder för tankarna till Travoltas och Jacksons hamburgarprat i ”Pulp Fiction”. Men den här gången är det tjejernas tur att glänsa. I ett sanslöst långt klipp, som redan är filmhistoria, babblar Kim&Co om sex, filmer och snabba bilar vid ett restaurangbord samtidigt som en hungrig kamera snurrar runt dem i äkta ”Reservoir Dogs”-stil. Magiskt!

Filmen är repig, klantigt klippt, fylld med omotiverade närbilder och dåligt kamerafokus. Det saknas filmrullar på de saftigaste ställena, man kan gissa att biografmaskinisten, ”back in the days”, konfiskerade dessa för privat bruk. Trots att helhetskänslan är sunkig så kommer man inte ifrån en sak, de riktiga Grindhousefilmerna innehöll knappast tio minuter långa eftertexter som listar regissörens privata kockar och chaufförer.

”Death Proof” når till slut ett spektakulärt klimax där två vrålåk pressar musten ur varandra längs en slingrig landsväg. Det är en utdragen, hårresande och fantastiskt välgjord bilduell – en hyllning till klassiker som ”Vanishing Point”, ”Gone in 60 Seconds” (originalet) och Spielbergs magiska debutfilm ”Duellen”. Inga datorer, allt är stuntkonst när den är som allra bäst i en välbehövlig biljaktsrevival, något som kommer få 2000-talets CGI-skadade publik att tappa hakan ner i popcornen. ”Death Proof” är helt enkelt snackisen med ”den där otroliga biljakten”. Alla ni som förlorat hoppet på gamle Q efter för mycket Katana-tramserier i pyjamas får här sitt lystmäte, Tarantino är tillbaka!