Darkest Hour 2017

Drama Biografi Historisk
Storbritannien
125 MIN
Engelska
Darkest Hour poster

Synopsis

En verklighetsbaserad berättelse från början av andra världskriget, under Winston Churchills första tid som premiärminister. Nyss tillträdd ställs Churchill inför sitt mest avgörande val: att försöka mäkla fred med Nazityskland, eller att stå upp för sina ideal och tron på sin nations suveränitet.
Ditt betyg
3.3 av 139 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

13 januari 2018 | 10:00

Skickligt men förutsägbart Churchill-porträtt

”Darkest Hour” är ”Oscar bait” i välskräddad men bekant kostym. Winston Churchills kamp mot Nazityskland står i fokus, men Gary Oldmans revansch på Oscarsjuryn är elefanten i rummet som riskerar att skymma halva bioduken.
Året är 1940 och Hitler har vind i seglen. Tyskarna skrider över Europakartan med en rasande fart och Storbritannien förbereder sig på skarpt läge. Inom det egna partiet och hos oppositionen råder den delade meningen att den nyvalde engelske premiärministern Winston Churchill är en politisk dinosaurie. Hans envisa kampmoral och impulsiva beslutsfattande var styrkor i en svunnen tid, men nu tycks det som att undergivenhet och diplomatiska samtal är det enda som kan förmå Führern att sluta decimera den engelska armén.

I det läget kan man inte skicka fram en vresig och kufaktig föredetting med ett midjemått lika gigantiskt som hans aptit på sprit och cigarrer. Fast det kunde man ju, vet vi nu, med viss framgång.

Att ha sett Christopher Nolans ”Dunkirk” skänker en extra dimension åt ”Darkest Hour”. Här avhandlas det politiska och militärstrategiska arbetet bakom kulisserna, och trots att filmen inte innehåller en enda stridsscen lyckas man väl med att förmedla våndorna som beslutsfattarna tampades med inför de minst sagt bistra utsikterna. Att kunna frammana nationstäckande undergångsstämning trots att filmen undantagslöst utspelar sig i London vittnar om viss skicklighet. I vinterns andra film på temat (”Churchill”) misslyckas man kapitalt i det ärendet.

Jämfört med den filmen är också ”Darkest Hour” överlägsen på alla plan, med ett distinkt undantag. Där man i ”Churchill” åtminstone stundtals låter titelfigurens hustru Clementine ge uttryck för sin frustration över makens tjurskallighet, alkoholdränkta diet och arbetsnarkomani, är hon här reducerad till en milt överseende skönhet som har kapitulerat för makens karriär redan innan filmens början.

Visserligen är gubben tokig ibland, men inte värre än att lite kärleksfyllt gnabbande och en puss styr skutan på rätt köl igen. Den rollen hade knappast krävt en gravt underutnyttjad Kristin Scott Thomas för att göras rättvisa.

Nu är det rimligt att föreställa sig att samtliga skådespelare på ett tidigt stadium förlikade sig med det faktum, att de endast är medpassagerare på den skuta som ska föra Gary Oldman till en Oscar, efter ungefär tjugo års folklig opinion i ärendet. Manegen är så krattad för denna efterlängtade triumf att själva filmen stundtals hamnar i bakgrunden, delvis på grund av hur den har marknadsförts.

Visst genomför den gamle kultskådisen ett av sina mest radikala förvandlingsnummer någonsin. Ändå finns risken att det kommer kännas som att Oldman belönas för lång och trogen tjänst om guldgubben nu blir hans. Jag hade personligen hellre gett honom en för gestaltningen av George Smiley, Sid Vicious, Ludwig van Beethoven, eller en handfull andra ikoniska roller som inte heller krävde tjugo kilo smink och lösmage. Blir det stående ovationer på Dolby Theatre i mars (Oldmans nyligen bärgade Golden Globe pekar ju i den riktningen) så lär hela scenen påminna om när Al Pacino prisades för ”En kvinnas doft” (1992), även det en sorts ackumulerad tröst-Oscar efter mängder av missade chanser från juryn.

Ben Mendelsohn lyckas trots huvudrollsinnehavarens dominans sticka ut som den krampaktigt återhållsamme kung Georg VI, för övrigt samma roll som Colin Firth Oscarbelönades för när det begav sig med ”The King's Speech” (2010). Det finns likheter mellan de två filmerna utöver alla gemensamma historiska nämnare. Samma breda tilltal och lättillgängliga dramaturgi, samma eleganta förenklingar av komplexa historiska skeenden. Ett inställsamt men hygieniskt klanderfritt leende mot världens alla tänkbara prisjurymedlemmar.

Undantaget en scen som i sin övertydlighet blir direkt vulgär – Churchill stapplar ned i tunnelbanan för att inhämta ”folkets” åsikt om huruvida man bör lägga sig platt för fienden eller kämpa emot (kämpa emot, så klart!) – är också den höga lägstanivån intakt, i objektiv mening.

Och det är klart att det är kul om Gary äntligen får sitt. Det är lika klart att det hade varit roligare att se honom belönas i ett djärvare sammanhang.
 
| 13 januari 2018 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Den sanna storyn om Brittiska Winston Churchills första tid som premiärminister. Vi följer hans kamp om att leda nationen i kriget mot Tyskland, där svåra beslut måste tas. Ska han följa sitt hjärta och gå emot hela sin stab som redan innan har tvivel om hans rätt att ta över makten. Många var skeptiska över hans fantila raljerande, hans stor rökande och drickande och hans envishet och motvillighet att lyssna på någon annans råd. Men trots detta får han med sig hela nationen på hans planer och i den lilla tjocka mannen fanns en stor krigare som vill kämpa till sista droppen för sitt land och deras ära.... Det har vart många filmer nu om både Churchill och Dunkirk, alla har visat en del av samma story och trots en upprepning av storyn är det en fantastisk och nästan oigenkännlig Gary Oldman som porträtterar den välklädda Winston Churchill, en magnifik skådespelare som förhoppningsvis tar hem Oscarn för Bästa manliga huvudroll på årets gala. Det här är inte hans bästa, men grädden på toppen, om inte annat för alla andra års fantastiska rollprestationer så bör han få för att åter igen visat prov på en mästerlig talang!! Filmen får en stark 3a... Cast: Lily James, Kristin Scott Thomas, Ben Mendelsohn mfl... AAA+
Läs mer