Dagen efter denna (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Filosofiläraren Nathalie (Isabelle Huppert) lever ett lugnt och stabilt liv i Paris, med två vuxna barn och gift sedan 25 år. När hennes man en dag lämnar henne för en annan kvinna, och hennes sjuka mamma blir allt sämre, tar sig hennes liv en kraftig vändning. Kan den ofrivilliga ensamheten omvandlas till en ny trygghet när Nathalie söker sig till en ung före detta elev för att leva ut sin idealistiska ungdoms drömmar?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DAGEN EFTER DENNA

Huppert strålar i lågmält drama
Den franska regissören Mia Hansen-Løve ("Eden") styr med säker hand publiken genom sju sorger och åtta bedrövelser i detta lågmälda drama om en filosofilärares spiral av uppbrott och förändring. En liten berättelse med stort berättande.
På fel sida av 40 års-strecket efter ett långt äktenskap letar filosofiläraren Nathalie andrum i en situation med en dramatisk suicidal mor, en otrogen man, oroliga barn, svikande arbetsgivare och med en tjock gammal katt på halsen. Isabelle Huppert gjuter liv, dynamik, sorg och en stor dos humor i ett ärligt karaktärsporträtt av en kvinna som sakta plockar upp pusselbitarna från sitt liv efter att på kort tid ha förlorat de flesta av tillvarons stöttepelare.

Allt vecklas ut långsamt, men drabbar lika plötsligt. “Jag trodde du skulle älska mig för alltid, vilken idiot jag är”, utbrister hon när hennes man förklarar att han tänker lämna henne för en yngre kvinna. Snart är bokhyllorna i filosofi-lärarhemmet halvtomma och med barnen utflyttade ur huset tvingas Nathalie att ofrivilligt återbekantas med sig själv i en både skrämmande och inbjudande ny tillvaro av frihet.

Manusförfattaren och regissören Mia Hansen-Løve har skrivit en sällsynt komplex mogen kvinnokaraktär med utgångspunkt i sin mors livserfarenheter och det är svårt att föreställa sig hur någon skulle kunna göra rollen mer rättvisa än mästerliga Isabelle Huppert.

I ett mer klassiskt melodram hade de förluster vår huvudkaraktär möter lett till livskriser och smällande dörrar, men Hansen-Løve undviker de dramatiska gesterna och skildrar istället en rationell, metodisk individ som sansat möter förändringarna inifrån genom reflektion och nya vägval i en stillsam film om uppbrott utan sammanbrott. Fantastiskt iscensatt i scenen där hon kämpar med att argt pressa ner sin mans rosor i en trång papperskorg, sticker sig på en tagg, smäller igen dörren till soprummet men vänder tillbaka för att fiska upp den praktiska IKEA-påsen hon kommit ned med.

Hansen-Løve visar på stor förmåga som filmskapare och etablerar med “Dagen efter denna” ett stämningsfullt, nedtonat och elegant filmspråk vars svala ton går i linje med berättelsens röda tråd och lovar gott inför framtiden. Visst är det ett vackert berättande, men med viss avsaknad av tillräckligt med berättelse. Det är förvisso en konst, och en ytterst fransk sådan att skildra livets stora frågor i det lilla men när eftertexterna rullar upp, ljuvligt ackompanjerade av The Fleetwoods a cappella-version av "Unchained Melodi" så känns det snarare som ett avslutat kapitel än en stängd bok.

Visst finns det skönhet i det ofullständiga, i tanken att det kommer en dag efter denna, men den dagen hade jag hellre sett på vita duken än i min föreställningsvärld.

Veckans populära filmer

Visa fler