Crimes of the Future 2022

I framtiden är självskadebeteende sexigt. I framtiden finns det inte längre någon smärta, och inga gränser för hur långt människan kan få för att uppleva njutning, eller någon slags känsla överhuvudtaget. I framtiden muterar mänskliga kroppar på de mest oväntade vis, och att visa upp sig och skära upp sig offentligt är konst. Eller kanske förspel?

 

Det är en makaber framtidsvision som målas upp i David Cronenberg nya film, som utspelar sig i en odefinierad tid och plats, där lust och begär och inre organ malts ner i en köttkvarn. En värld av ohämmad evolution där människorna verkar ha två sinnestillstånd, antingen är de kåta eller blasé, och inget verkar egga mer än en kniv som skär genom hud. 

 

”Surgery is the new sex” väser Kristen Stewart sensuellt i Viggo Mortensens öra. Han är den store konstnären vars show går ut på att offentligt operera ut alla märkliga organ som växer inuti honom. Saul Tenser ser sjukligt blek ut, iklädd en svart kappa med luva framstår han som döden själv och - kanske av en slump? - lite lik regissören själv. Visst blir man nyfiken om Cronenberg menade att göra Saul till en avbild av sig själv, en plågad konstnär vars groteska konst inte lämnar någon oberörd. 

 

Filmen är svår att placera i en genre. Dels flörtar den ohämmat med noir-genren, då ett lik leder till oväntade avslöjanden. Dels finns utrymme för romantik mellan Saul och hans trogna assistent Caprice, spelad av Lea Seydoux. Lite triangeldrama förstås när Kristen Stewart kliver in i handlingen som Timlin, den timida handläggaren på en myndighet som kartlägger och reglerar nya organ. Och den som är på rätt humör kan säkert hitta en del svart humor i det hela. Cronenberg är inte främmande för att skoja till det hela med lite campy komedi.

 

Inför världspremiären i Cannes spådde regissören att filmen skulle få publiken att fly salongen i drivor på grund av sin makabra natur. Mycket väsen, kan man tycka, men inte för ingenting. Känsliga personer bör känna sig varnade för ”Crimes of the Future” har sin beskärda del motbjudande scener. Det grävs i öppna bröstkorgar och det skärs och sys i ansikten. Och man kan fråga sig vad syftet är. Vill Cronenberg kommentera på samtidens desperata jakt på uppmärksamhet, eller driva kritiken mot skönhetsfixeringen till sin spets? Oklart, för satiren går inte djupt nog utan krafsar mest på ytan. Det handlar inte om att jag vill moralisera, för Cronenberg är inte alls så provocerande eller chockerande som han vill tro. Jag blir bara lite uttråkad av denna parad av underligheter.

 

Men snyggt är det, det får man ge honom. Med skalpellvass estetik målar han upp en helt egen värld, med en scenografi att dö för. Varje detalj är noga genomtänkt, varje bit rekvisita handplockad i retrobutiken eller specialdesignad för filmen - en retrofuturistisk njutning med medvetna blinkningar åt H.R. Giger och hans "Alien"-design, skulle jag tippa.

 

Tre sevärda skådisar möts i en ytterst smal, säregen och okommersiell film. Helt klart omtalad. Inte så äcklig som man kan få för sig (trailern visar upp det grövsta). Gav den mig någonting jag kommer bära med mig? Det kan jag inte påstå.