Coraline och spegelns hemlighet (2009)

Coraline Jones är tio år och purken. När vi för första gången stiftar bekantskap med henne är hon ute och granskar sin nya omgivning. Hon har nämligen alldeles nyligen, tillsammans med sina mycket karriärsorienterade föräldrar, blivit det senaste tillskottet hyresgäster i ett stort rosa kråkslott. Man kan riktigt känna hur Coraline bubblar av missnöje inombords.

Spännande grannar verkar de i alla fall ha fått. Längst upp bor den mycket viga och hurtiga musctashprydde äldre ryske herren Mr. Bobinsky, som struttar runt i sina underkläder och utför gymnastiska övningar på taket. Längst ner bor ett par lite lätt virriga damer, som också uppnått en aktningsvärd ålder, tillsammans med sina uppstoppade hundar. Men det krävs mycket mer än så för att göra Coralines dag.

Det har gått 18 år sedan Selicks första stop motion-animation, skräckmusikalen "Nightmare Before Christmas", såg dagens ljus - filmen som många lite orättvist främst förknippar med Tim Burton. Att det är just orättvist bevisar Selick gång på gång med "Coraline och spegelns hemlighet"; det här är en animeringsteknik han bemästrar till fullo. Det känns också inspirerande att det mitt bland Dreamworks och Pixar även finns en fortfarande verksam Selick, som plockat upp Neil Gaimans kända skräcknovell och anpassat den till den stora vita duken. "Coraline och spegelns hemlighet" är även en av de första filmerna som kan ses i 3D.

På ovannämnda duk fortsätter alltså Coraline att släpa sina fötter efter sig av tråkdom. Föräldrarna är strängt upptagna med att författa en trädgårdskatalog och därmed helt omöjliga att slita loss ur arbetsnarkomanins grepp. Inte ens hyresvärdens barnbarn, den sprudlande pratmaskinen Wybie (förkortning av WyBorn och en lustighet Coraline inte är sen med att påpeka), kan muntra upp henne. Och varför ger han henne en trasdocka som är kusligt lik Coraline själv, samt påpekar det mycket märkliga med hans farmors beslut att hyra ut lägenheten till en barnfamilj? Ur Coralines perspektiv ter sig livet riktigt ruttet. Om allt bara kunde vara lite... annorlunda.

Det är knepigt det där med önskningar. Att man ska vara försiktig med vad man önskar sig har man ju förstått och ja, det är till viss del filmens sensmoral. "Coraline och spegelns hemlighet" är lite av en mörkare och kusligare version av "Alice i Underlandet". Kaninen som Alice följer efter är utbytt mot dansmöss. Kaninhålet som Alice ramlar ner i är i Coralines värld översatt till en minimal dörr gömd i vardagsrumsväggen. Den leder in i en tunnel, vilken i sin tur öppnar upp till ett parallellt universum, där allt är minst sagt lite... annorlunda.

Allt som oftast blir jag alldeles hänförd av Selicks härliga sagorysare. I den andra världen bor Den Andra Mamman och Den Andra Pappan. Exakta kopior av Coralines riktiga föräldrar till utseendet, men knappast till sättet, i ett exakt likadant hus. Förutom att här är inget grått och trist. Tillvaron är till bredden fylld av färger och magi, kärlek och uppmärksamhet. Det här är verkligheten så som Coraline önskar sig. En verklighet så bländande att hon mer än gärna bortser från det kusliga faktum att De Andra Föräldrarna har k-k-k-knappar till ögon.

Men baksidorna av detta paradis börjar få konturer när Coraline ställs inför ett upprörande val. "Coraline och spegelns hemlighet" berör ett viktigt tema, som utan pekpinnar påminner om vikten av att värdera det man har. Jag är även mycket förtjust i den här typen av animering och Coraline är en underbar och intelligent huvudkaraktär. Klädsamt syrlig och svart med ett stort hjärta.

Bland det mest förtrollande är en scen när Coraline möter Mr. Bobinsky i den andra världen. Denne visar sig vara direktör för ett muscirkus och ger Coraline en fantastisk föreställning. Bruno Coulais filmmusik är nästan lika fin som Danny Elfmans i "Nightmare Before Christmas" och har definitivt lite Elfman-vibbar. Det här är en film som jag rekommenderar för både liten som stor och om en 11-årsgräns verkligen innebar att man ska vara 11 år för att se filmen, skulle jag säga att det är rätt lagom. Både med tanke på filmens tema och animering, som just i 3D säkert kan te sig läskig för barn.