Conan O'Brien Can't Stop 2011

Det blev, åtminstone i USA, smärre uppståndelse när den populära talkshowvärden O'Brien som framgångsrikt tagit över efter pensionerade Jay Leno tvingades skjuta fram sitt program till efter midnatt när Leno kom tillbaka och tvingades när han vägrade skriva på ett kontrakt för NBC att inte medverka i TV på över ett halvår. Vad att göra? Jo, drar ut på turné med en humorshow vid namn "Legally Prohibited From Being Funny on Television Tour". Men hur mycket klarar den rödhårige komikern av och vet han när det är dags att sluta?

Vi får följa O'Brien när han och hans team, inklusive manusförfattare och sidekicken Andy Richter förbereder och planerar showen, farhågorna inför en frånvarande publik (som när man anländer i premiärstaden och möts av folktomma gator) och pressen inför att leverera samt att behöva mingla med kändisar och beundrare efter föreställningarna. Det är en spännande titt bakom kulisserna där den kände komikern, helt naturligt, har helt andra sidor än vad man känner till.

Det är mycket arbetsmissbruk och prestationsångest, prat om att inte kunna ta en paus och varva ner. Och visst har O'Brien svårt att sluta. Svårt att sluta vara på topp, ha kontroll, underhålla och pressa sista svettdroppen ur sin stressade uppenbarelse. Men framför allt är det en ganska gnällig och elak man vars tillvaro vi får ta del av. Lite desperat öser han sin dråpliga sarkasm över sina stackars medarbetare och samtidigt som många skämt och iakttagelser är roliga så är mycket onödigt plumpt och förolämpande. Det svider lite att se de hunsade assistenternas sårade, tillbakahållna reaktioner.

Kanske är svensk biopublik lite fel målgrupp. I sitt hemland är han uppenbarligen en älskad profil och ikon med näst inpå lika hysteriska fans som valfri popstjärna. Han behandlar dem med respekt och gör stor sak av att aldrig nobba en autograf. Däremot är det svårt att tycka synd om honom när han klagar över att behöva fotograferas tillsammans med sina dansares familjer eller deppa efter en lyckad show där publiken älskar honom. Eller när han pikar sin fru för att ugnsluckan i köket gnisslar. Han erkänner direkt att han inte rår för kommentaren men man förstår aldrig riktigt varför.

Vill man komma TV-stjärnan inpå djupet är det inte helt rätt film. Det blir mer en inblick i turnélivet och rörelsen kring en hyllad TV-stjärna som fått smärre hybris och är på väg in i väggen. Det är mycket gnäll kombinerat med spydiga kommentarer och ett ständigt flöde av sarkasm. Man saknar, som i t.ex. "In Bed with Madonna" mer öppna uttalanden och erkännanden inför kameran av personen filmen fokuserar sig på. Å andra sidan är den tusentals gånger bättre än värdelösa "Justin Bieber: Never Say Never".