Skönheten i allt (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När en framgångsrik reklamman från New York drabbas av en ofattbar tragedi drar han sig undan från livet. Hans kollegor gör upp en drastisk plan som tvingar honom att konfrontera sin sorg.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.2 av 5 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SKöNHETEN I ALLT

Gråtmilda stjärnor i ensemblefiasko
Sällan har en suverän rollista slösats bort lika resolut som här. ”Skönheten i allt” parar en absurd premiss med världsrekordförsök i gråtmilda klichéer och toppar med den mest förnuftstrotsande twisten i mannaminne. Ja, det rör sig om en direkt förolämpning mot publiken.
Den en gång så spirituelle reklambyråhöjdaren Howard (Will Smith) är mycket ledsen. Sedan hans sexåriga dotter dog i hjärncancer har han liksom aldrig riktigt kommit tillbaka in i matchen. Djupt deprimerad tillbringar han dagarna med att stapla dominobrickor inne på sitt kontor under apatiskt mumlande. På nätterna cyklar han planlöst omkring på New Yorks gator i desperat förtvivlan.

Allt det här stör Howards reklambyråvänner. Visst oroar de sig för sin kompis mentala hälsa, men framförallt riskerar hans bristande ledarskap att stjälpa hela byrån rent ekonomiskt. De beslutar sig därför för att få Howard omyndigförklarad inför styrelsen. Det är för allas bästa, menar de. 

Men hur gå tillväga? Definitivt inte genom någon lämplig och logisk instans, säg psykvården. Det hade varit för rationellt. Men kanske leja en privatdetektiv att snoka igenom Howards post och sopor? Det visar sig vara ett vinnande drag – här framgår snabbt att Howard har skrivit tre arga, uppgivna brev och adresserat dem till i tur och ordning Kärleken, Tiden, och Döden. I terapeutiskt syfte, får man förmoda. 

Reklambyråvännerna inser att deras enda hopp är att rollbesätta dessa tre stora fenomen med livs levande skådespelare. Skådespelarnas jobb är sedan att konfrontera Howard i till synes slumpartade möten som samtidigt filmas i smyg. Därefter återstår bara att redigera bort skådisarna på digital väg och vips! så har man ett gäng filmsnuttar på en förvirrad Howard som förefaller prata för sig själv att visa upp för styrelsen. 

Långsökt och överkonstruerat? Utstuderat grymt och cyniskt bortom all anständighet? Inte om man frågar regissören David Frankel. Han vill bara säga något fundamentalt och mysigt om sorgearbete och människans inneboende förmåga att gå vidare. Det är meningen att vi ska få oss en riktig tankeställare av att se en skäggstubbig Will Smith stå och skälla ut Helen Mirren, utklädd till döden, mitt på Manhattan, och det ständiga bombardemanget av plattityder är ärligt riktat mot våra tårkanaler.

När man tror att det inte kan bli värre kommer så en ”twist” som är så urbota dum att M. Night Shyamalan framstår som en sansad dokumentärfilmare i jämförelse.

Men det värsta med ”Collateral Beauty” – ja, den heter så på riktigt – är att den tycks tro att den faktiskt säger någonting substantiellt om sorg på riktigt. En förljugen, självgod hållning som skär sig så brutalt mot det Hollywoodifierade slisk som försiggår på duken att det gör direkt ont i själen.

Skäms, samtliga inblandade. Det är snudd på blodspengar i den lönechecken.
Senaste kommentarer
Ragnvald
Hm... förstår inte riktigt recensionen.  Handlingen verkar intressant, men jag tycker att själva utvärderingen av filmen kändes tunn och ger ingen förståelse över denna film skulle vara dålig.  Det får nog förklaras mer.

Veckans populära filmer

Visa fler