Civil War 2024

I en av de få tysta stunderna i Alex Garlands ”Civil War” sitter två journalister på en krigshärjad läktare och får äntligen en chans att ta in allt de har upplevt hittills. Jessie (Cailee Spaeny), en blivande ung fotograf, framkallar sina bilder av USA:s pågående inbördeskrig, men tvekar med att visa dem för Lee (Kirsten Dunst), en veteran krigsfotograf. Inte för att bilderna är blodiga och våldsamma, utan för att de flesta är ur fokus och överexponerade.

 

”Civil War” är inte det tungt politiska ”tänk om”-scenariot som titeln kanske påstår. Filmen bryr sig egentligen inte ens om att specificera vad de två sidorna i kriget står för. Inte ens journalisterna vi följer genom landets krigsdrabbade gator är alltid tydliga med vilken sida de håller med. Till och med soldaterna hamnar ofta i situationer där de skjuter utan att veta vilka de siktar på. Det enda som spelar någon roll är om den andra gruppen skjuter mot dem eller inte.

 

Först var jag osäker på vad poängen med det hela var. Att inte specificera det geopolitiska sammanhanget öppnar upp en storm av svåra frågor. Är det bara ett visuellt spektakel utan syfte? Försöker filmen bara argumentera att båda sidor är lika skyldiga? Det var inte förrän scenen på läktaren som jag insåg att jag ens gillade filmen.

 

”Civil War” må ta plats i ett dystopiskt framtida USA mitt i ett inbördeskrig, men det är primärt en film om journalistik. Specifikt den orealistiska tanken att journalister ska kunna hålla sig opartiska samtidigt som de upplever den våldsamma verkligheten med egna ögon. Att Alex Garland håller kriget abstrakt överensstämmer med de centrala karaktärernas försök att ignorera all kontext.

 

När det väl klickar på plats är ”Civil War” en av de starkaste upplevelserna du kan ha i en biosalong i år. Att filmen inte tar en tydlig politisk hållning kan kännas fegt med tanke på hur verkligheten ser ut just nu, men det är ett häpnadsväckande spektakel. Förvänta dig bara inte en sorts spektakel man kan njuta av. Det är upprörande och har mer gemensamt med en skräckfilm än en actionfilm.

 

Alla prestationer är riktigt bra men det är Cailee Spaeny ("Priscilla") som tar ledningen som en kusligt trovärdig blivande fotograf lite för nyfiken på farorna i kriget. I stora slag är det en roadtrip-film där varje stopp längs vägen erbjuder en ny skräckinjagande situation och majoriteten fångas genom hennes ögon. Flera av dessa sekvenser hotar att vara några av årets bästa scener, och hennes reaktioner är till stor del varför de känns så verkliga.

 

Fotot av Rob Hardy lyckas dra nytta av storbildsformatet med spektakulära bilder utan att kompromissa med hur obekvämt allting är att titta på. Det finns inget coolt med det här kriget. Alex Garland är mer känd som manusförfattare, bland annat för ”28 dagar senare”, men ju mer han regisserar desto mer har bilderna tagit över hans ord. ”Ex Machina”, hans regidebut, handlade bokstavligen om hur människor kommunicerar i en konversation. ”Civil War” å andra sidan handlar om folk som säger väldigt lite, men låter sina bilder tala för sig själva.

 

Krigsjournalister riskerar sina liv i slagfältet för att fånga verkligheten på bild i hopp om att informera alla som håller sig utanför. Kirsten Dunsts karaktär poängterar att varje gång hon överlevt en krigszon trodde hon att en stark bild av händelsen skulle kunna förhindra ytterligare ett krig. Samtidigt erkänner hon att ännu en gång befinner de sig ändå i samma situation.

 

Det som nog är mest oroväckande är att inse att ”Civil War” är Alex Garlands överlägset mest realistiska film.