Citronträd & motorolja 2005

Citronträd & motorolja poster

Synopsis

Den sanna historien om Burt Munro och hans livslånga dröm om att bli snabbast i världen på en gammal motorcykel av märket Indian. Ända sedan 1920 hade Burt drömt om att åka snabbast i världen. Det skulle ta nästan 50 år av meckande och förbättrande av cykeln innan han fick möjlighet att visa detta. 1967 lyckades han ta sig från hemlandet Nya Zeeland till saltfälten i Utah och deras testbanor för hastighetsrekord. Trots sin ålder och hembyggda cykel, lyckades han få en chans att uppfylla sin dröm.
Ditt betyg
3.3 av 138 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
The Worlds Fastest Indian
Biopremiär
10 mars 2006
DVD-premiär
27 september 2006
Språk
Engelska
Distributör
Sonet Film
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Katarina Michnik

1 januari 2008 | 00:00

Hemsk titel, skön film

Denna film kommer utan tvekan att kvala in på listan över sämst översatta filmtitlar, för ”The world´s fastest Indian” kommer att presenteras för de svenska biobesökarna som ”Citronträd och motorolja”. Och även om titeln inte är tagen helt ur luften, är den inte särskilt representativ för filmens innehåll utan kan upplevas som rent av missvisande. Samtidigt försöker jag övertyga mig själv om att det i alla fall är att föredra att en bra film har en dålig titel än vice versa. Men det går sådär.

”Citronträd och motorolja” är den sanna historien om den nyzeeländske motorcykelfantasten Burt Munro (Anthony Hopkins) som vid en ålder av 63 år, begav sig till den världsberömda hastighetsbanan i Bonneville, USA för att försöka slå hastighetsrekordet för motorcyklar. Något som han till slut lyckades med, och dessutom upprepade flera gånger under kommande år. Detta trots att de flesta från början ansåg att han var för gammal för att köra och skrattade ut hans utrustning och ombyggda motorcykel från 1920-talet. Filmens regissör, Roger Donaldson, berättar i en intervju att han redan i tjugoårsåldern (till saken hör att han är 60 år gammal nu) gjorde en dokumentär om Burt Munro och att han började skriva spelfilmsmanuset 1979. Sen ägnade Donaldson ett år till att förbättra manuset kort innan inspelningen påbörjades. Detta borde flera filmmakare ta lärdom av, då denna tidsmässigt enorma arbetsinsats lyser igenom hela filmen: det finns inte en bildruta för mycket eller för lite. Och även den kritiske åskådaren kommer att ha svårt att hitta någon lös tråd.

Till viss del är detta en härlig roadmovie som får mig att vilja börja spara pengar till den där resan tvärsigenom USA som jag planerat så länge inför. Men först och främst får vi här se den så många gånger tidigare berättade historien om den vanliga människan som har en dröm som hon lever för och trots eviga motgångar vägrar envist att ge upp den. Sådana filmer brukar handla om en ung person som tampas med alla möjliga svårigheter som blockerar vägen till målet. Men i ”Citronträd och motorolja” får vi följa en gammal mans kamp. Vilket ju faktiskt är mycket ovanligt, för i denna sorts filmer brukar de äldre karaktärerna porträtteras som pensionerade veteraner vilka gjort sitt i det aktiva livet och nu har till uppgift att med hjälp av goda råd och förmaningar hjälpa den unga människan i hennes väg mot framgången. Att satsa på sig själv och sin karriär har ingen av dessa erfarna seniorer någon tanke på. Så därför är det faktiskt kul att för omväxlings skull se att livet inte tar slut när man börjar får rynkor och grått hår, utan att man kan fortsätta att livnära sin dröm så länge man bara orkar.

Hela filmen bygger på Anthony Hopkins skådespel och alla kommentarer om honom och hans skådespelartalanger är överflödiga, men jag kan ändå inte låta bli att poängtera att jag tror att det är få skådespelare som skulle klara av att bära en film på sina axlar under drygt två timmar utan att vackla. Det enda som stör helhetsintrycket något är att Hopkins spelar över i några av scenerna, nu är jag kanske petig men behållningen hade helt enkelt blivit ännu större om han tonat ner sitt agerande lite.  

Det finns ett viktigt skäl till varför det är så skönt att se denna film, och det är att alla karaktärer är eller blir snälla. Och efter att ha sett en hel del med film där människor handlingen igenom är elaka mot varandra och mot sig själva till följd av illvilja, avundsjuka eller någonting annat typiskt mänskligt, känns det faktiskt härligt att se en hel film med endast positiva energier. Realistiskt? Nej. Fast å andra sidan var kanske folk mer hjälpsamma på 60-talet än vad de är idag, vad vet jag. Skönt att titta på? Definitivt. Och är det inte så att de flesta av oss i grunden ser film av just denna orsak – för att få titta på något skönt och orealistiskt.

| 1 januari 2008 00:00 |