Cinema Paradiso 1988

Italiensk filmkonst och temat nostalgi är en kombination som borgar för kvalitet. I det landet vet regissörerna hur man ger tillbakablickar på ett människoliv emotionell kraft och rörande mänsklig värme i tonen. Samtidigt gör nostalgin ont och skär i hjärtat. Gränsen är hårfin för så är nostalgins natur och regissören Giuseppe Tornatore balanserar skickligt på den hela vägen igenom "Cinema Paradiso".

Varenda mänsklig känsla som finns ryms i den här snudd på för Tornatore självbiografiska berättelsen om Salvatore som vi följer från att han är pojke strax efter andra världskriget till att han är man år 1988. Filmen börjar med att han nås av nyheten att hans vän Alfredo (Philippe Noiret) dött. Alfredo var maskinist på biografen i den lilla byn där Salvatore växte upp och blev en nära vän från när Salvatore var pojke till när han blev ung man. Alfredo hjälpte Salvatore utveckla sin kärlek till film och blev en livsmentor. Efter 30 år återvänder Salvatore till byn nu som hyllad filmregissör. Det blir en mentalt omtumlande upplevelse när minnen griper tag i honom.

Berättelsen är uppbyggd i tre sektioner där tre skådespelare spelar Salvatore. Först ut är Salvatore Cascio när rollen är åttaårig pojke. Sedan tar Marco Leonardi över när Salvatore blir ung man. Därefter får vi Jacques Perrin som avslutar eposet när Salvatore når runt 50 i ålder. De är alla fantastiska och framför allt känns de trovärdiga som samma roll. Även övriga aktörer är totalt naturliga i sina roller vilket ger en genuin känsla av vardag till filmen. Här finns excentriska karaktärer men de spelas inte över ens i sina mest galna ögonblick. De känns som riktiga människor.

Det är djupt imponerande hur regissören hanterar alla känslolägen lika bra och mixar dem perfekt hela filmen igenom. Tornatore skildrar tidens gång på ett enormt kreativt sätt. Scenen när Salvatore övergår från pojke till ung man är ett av filmhistoriens bästa tidshopp i en enda scen till synes utan klipp. I en annan scen visualiseras tio månaders tid på ett bildpoetiskt och originellt sätt. Temat hur generationer förändrar samhället går som en röd tråd genom filmen och skildras mycket gripande. Filmens kärlekshistoria är djupt berörande utan minsta såpighet. Ennio Morricones soundtrack underbygger såväl det vackra som det vemodiga med finkänslig styrka.

I dessa tider när bions betydelse ifrågasätts så berör den här filmen ännu starkare nu än när den hade premiär. Den biograf som är i fokus för handlingen är så viktig för de två huvudkaraktärerna och deras relation att den blir en karaktär i dramat. Den är en mötesplats där byborna delar känslomässiga upplevelser. Gemenskapen mellan besökarna gör den till ett andra hem där även de mest missanpassade är välkomna in i värmen. Fattigdom och livets hårda kamp existerar inte där. Fantasin tar över och kärlek spirar mellan människor. Till och med barn blir till i salongen.

Kontrasten till världen utanför biografen skildras tydligt genom att exempelvis låta pojken Salvatore gå ut genom bions port med de andra besökarna som diskuterar film de sett för att sedan följa honom i en enda kameratagning när han går förbi en grupp män på gatan som attackerar en kommunist. Filmkonstens funktion som verklighetsflykt förtydligas ytterligare när Salvatore i en traumatisk situation försvinner drömskt med tankarna in i en affisch med "Borta med vinden".

Filmens dialog är fylld av filosofi som får åskådaren att seriöst tänka över sina egna val i livet. Den väcker tankar om vilka minnen man själv kommer ha när man ser tillbaka på sitt liv på ålderns höst och hur man berörs av den här upplevelsen beror helt på hur man själv känner att man tagit tillvara på tiden man fått. De sista scenen med biografbyggnaden i fokus är en av de mest kraftfulla som någonsin gjorts. Den är så rik på symbolik och metaforer att man skulle kunna skriva en analytisk uppsats om bara de fem minuterna film.

"Cinema Paradiso" är en lång film men den känns inte sådan. Den hänför publiken varenda sekund av speltiden. Det är magnifik filmkonst som hyllar filmkonsten. Som drama har den scener som kan få den mest hårdhudade att gråta både av glädje och sorg. Det här visuellt och emotionellt perfekta mästerverket är enormt inspirerande i sitt budskap. Det märks att det kommer ur filmskaparens hjärta. Alla entusiaster av högkvalitativ filmkonst bör se den här filmen.