Chihuahuan från Beverly Hills (2008)

Barnfilmer har genom åren visat prov på mer än bara popkulturella försäljningsknep förpackade i alltför dammiga moralkakor. "Hitta Nemo", "Wall-E", "Lilla spöket Laban", "Spirited Away". Så när en rulle som den här om en talande snobbchihuahua, tar sig in på biograferna känns det minst sagt som ett filmiskt nederlag för att inte säga en örfil. Plump, fördomsspäckad, trist och knappast nytt i sammanhanget. Det som antagligen förvånar mest är väl att "Chihuahuan i Beverly Hills" faktiskt lyckats toppa biolistan i USA, men så är det ju ekonomisk depression på gång.

Chloe verkar vara den hyndiga motsvarigheten till Paris Hilton eller Nicole Richie på film. En snobbchihuahua med alltför mycket mänskliga drag för sitt eget bästa. När hon så hamnar på villovägar från sitt finfina Beverly Hills ända nere i Mexiko, verkar katastrofen vara ett faktum. Ingen manikyr, ingen pedikyr, ingen champagne - åh nej. Tur då att hon har sin trogne trädgårdshund Papi som kommer till undsättning.

Det kanske inte är så anmärkningsvärt men det känns ändå så. Att rösten till Papi görs av Sveriges egna lilla Snoop Dogg, Dogge Dogelito. Han är ghetto. As usual. Något som känns så kliché att jag blir trött men på samma gång något symboliskt för helheten. För en film som säger sig handla om "hur ofta vi bedömer personer innan vi lärt känna dem" och "hur man hittar meningen med livet", lovar mycket. I chihuahuans fall för mycket. Istället är det ett smörgåsbord av fördomar som serveras, där mexikanare är tacosälskande underklass med kriminell bakgrund och överklass antingen bortskämda snobbar eller fjolligt homosexuella. Tillämpa det här på hundar, tryck in en cinderella-story och problemet är löst. Enligt Disney åtminstone.

Och vi har ju sett det här förut. Bisarra familjekomedier som bjuder på fjanterier utan slut. Lättsmält endimenstionellt och ett okuvligt bevis på en dalande eller till och med kraschande karriär för de inblandade skådespelarna. Jamie Lee Curtis gör ingen glad mitt sitt puttinutigga gull i rollen som överklasskärring medan Piper Perabo fortsätter att fylla sitt CV med skit. Tragiskt.

Och den beskärda delen moral? Ja, den uteblir knappast. Finn din inre styrka, ditt sanna jag. Huskurerna för att bli lycklig är enkla i Hollywood. I synnerhet om du är hund. Och egentligen borde det vara svårt att vara hård mot en film som smälter samman gulligt och roligt. Där små söta hundar hamnar i de mest prekära situationer med filmiskt sett de bästa intentioner. Men det räcker inte. Disney försöker än en gång plocka billiga stålar på övertrötta julshoppare. Förhoppningsvis lindrar matkoman det allra värsta. Jag säger bara ”No mas!”.