Carnage (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I "Carnage", som baseras på Yasmina Rezas flerfaldigt Tonybelönade pjäs, samlar Polanski fyra av världen bästa skådespelare – Jodie Foster, Kate Winslet, Christopher Waltz och John C. Reilly – som spelar två par vars barn råkat i slagsmål. På kvällen efter bråket träffas föräldrarna för att civiliserat diskutera och reda upp det som hänt men snart börjar de bete sig allt mer barnsligt innan kaos uppstår.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: CARNAGE

Polanskis mest intressanta på länge
New York Film Festival 2011 - Innovativa och pjäsliknande "Carnage" utspelad i realtid är bitvis genial, men bitvis aningen överspelad med en ton av fars. Den ovanliga stilen gör detta till en av Roman Polanskis mest intressanta och annorlunda filmer på länge.

Roman Polanski ("Rosemary’s Baby", "The Ghost Writer") ska ha sett Yasmina Rezas pjäs som varit populär i både Paris, London och New York, och direkt vetat att han ville göra film av den. Och han ville vara stycket trogen. 

I hans ”Carnage” (kan översättas med blodbad) är det tydligt att det är teater som har lagt grunden. Enbart fyra skådespelare, endast en Brooklynlägenhet som miljö och filmens 80 minuter är precis så långt som mötet mellan de olika karaktärerna varar i handlingen.

Två 11-åriga pojkar hamnar i bråk efter skolan och den ena greppar en pinne och slår till den andra. Ett par tappade tänder och några stygn som resultat får föräldrarna till de båda att bestämma sig för att mötas och prata civiliserat om det som hänt. 

Det som börjar som ett försök till att på ett vuxet sätt reda ut frågetecknen och gå vidare leder snabbt till osämja, gräl – och det blir mycket värre än så. Till slut handlar ingenting längre om sönernas dispyt utan om bittra vuxna som försöker hålla ihop det, men i grund och botten är osäkra på sig själva, sina förhållanden och i princip lever en lögn de aldrig vågat erkänna.

Båda paren är från den väluppfostrade övre medelklassen, men de kunde inte vara mer olika. Penelope (Jodie Foster) och maken Michael (John C. Reilly) är politiskt korrekta, kulturintresserade och lite bohemiska. Nancy (Kate Winslet) å andra sidan är ett karriärpar med viktiga jobb och mindre tid för sin son. 

Men inom paren finns också olikheter och ju längre filmen går desto mer står det klart vad de kritiska punkterna är. Hur Nancy inte kan stå ut med Alans mobiltelefon eller hur Michael inte alls är den medlare han ger sig ut för att vara utan också vill skrika och väsnas. 

Det är onekligen ett mycket intressant upplägg, speciellt för dem som gillar minimalistiska koncept där replikerna är det som får styra och karaktärernas rätta jag att långsamt visa sig. Jag tillhör absolut den kategorin – och jag diggar det absolut! 

Publiken kastas som i en bergodalbana upp och ner och fram och tillbaka mellan olika känsloyttringar och lägen. Det är absolut en svart film, men det genomgående är ändå humorn. Situationerna är brutala och dråpliga och det är omöjligt att inte se det komiska i dessa pars misär. 

De fyra skådisarna Polanski har fått med sig är förstås en lysande ensemble som får fram många bottnar i sina respektive karaktärer. Jag är inte helt förvånad över att det är Waltz som briljerar mest med sitt blasé manér där hans Alan är den enda som faktiskt njuter av allt som försiggår omkring honom. Det ska mycket till innan han tappar masken.  

John C. Reilly är för mig lite mer av ett ”wild card”, men han är som klippt och skuren som den lite töntiga och ständigt överslätande Michael. Både Winslet och Foster är också utmärkta, men det är hos dem som överspelandet märks först. Det teatrala och stor-gestade tar över ibland och även om det är meningen så sticker det ut för mycket på film. 

Men ingen skugga ska falla över skådespelarna utan bland många perfekt tajmade repliker finns helt enkelt en del som inte kan utföras helt med rätta. Till och med Waltz lyckas inte riktigt hålla ihop det när hans stund väl kommer. Men det rör sig alltså om enstaka ögonblick – allra mest i början när Nancy och Alan försöker att göra mötet kort genom att ge sig av, men lyckas övertalas att stanna genom att de blir bjudna på paj. Där blir det lite forcerat. 

Det finns ett par till återfall längre in i filmen men i princip blir det bara mer och mer självklart och Penelopes vassa ord passar även de bättre när det faktiskt finns fog för dem. 

”Carnage” är ett måste för alla älskare av karaktärsstudier. Ha bara överseende med ett par små fadäser så finns här mycket att hämta.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
23271-0
Stark 3:a, kräver en omtitt för djupare analys och förmodligen en höjning i betygskalan.
Film
Jo men expressen är jävligt ojämn, Dom gav ju en 4a till Transformers 2
Visa fler (49)

Veckans populära filmer

Visa fler