Candyman 2021

Skräck
USA
91 MIN
Engelska
Candyman poster

Synopsis

Så länge de minns har invånarna i Chicago-kvarteret Cabrini Green plågats av legenden om en övernaturlig mördare, som dyker upp när man säger hans namn fem gånger. Konstnären Anthony och hans flickvän flyttar in i området och upptäcker den skrämmande sanningen om Candyman. Anthony använder de makabra detaljerna i sina målningar, utan att förstå vad för galenskap han är på väg att släppa loss. En spirituell uppföljare till kultfilmen "Candyman" från 1992.
Ditt betyg
2.6 av 11 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

26 augusti 2021 | 20:00

Lyhörd uppdatering av blodstänkt skräckklassiker

Trettio år efter att kultrysaren ”Candyman” ändrade lättsuggererade människors spegelvanor är det dags för en uppdaterad version, delvis signerad Jordan Peele. Det är fasligt snyggt och ofta smart, med en del tendenser till övertydlighet. Särskilt läskigt blir det hursomhelst inte – äckelfaktorn trumfar skrämseldito med råge.
Jordan Peele är i och med braksuccéer som ”Get Out” (2017) och ”Us” (2019) odisputabel mästare i genren samtidskommenterande skräck med rasism och olika sorters utanförskap som bärande teman. Här har han varit inblandad både som medförfattare och producent, med stjärnskottet Nia DaCosta i registolen. Och stoffet passar Peele som handen i handsken. Redan ursprungsversionen av ”Candyman” bedrev effektiv skräck som tålde ett intersektionellt perspektiv på etnicitet i en amerikansk kontext.

I denna ”andliga uppföljare” är huvudpersonen Anthony en svart, manlig konstnär (Yahya Abdul-Mateen II) som kommer i kontakt med den första filmens händelser när han föresätter sig att göra ett projekt om slumområdet Cabrini Green. Där löpte en vit, kvinnlig akademiker vid namn Helen Lyle amok efter att ha närstuderat legenden om Candyman många år tidigare, får de som inte såg originalfilmen veta. Säger man namnet Candyman i spegeln fem gånger så ska monstret frammanas. Han har en krok istället för en högerhand och är förtjust i att sprätta upp människor.

Anthonys efterforskningar och tilltagande framgångar som konstnär sammanfaller naturligtvis med att folk blir styckmördade på löpande band. Titelfiguren är en sorts manifestation av det kollektiva trauma som den afroamerikanska befolkningen fortfarande får utstå när en vit övermakt våldför sig på dem. Givet BLM och aktuella diskussioner om polisbrutalitet och rasprofilering är Candyman en tacksam hämnargestalt.

I en tidig scen testar en överinspirerad Anthony sin senaste målning på flickvännen Brianna (Teyonah Harris), som behändigt nog själv arbetar som curator. Hennes kritik går ut på att verket visserligen väcker känslor, men att approachen är för bokstavlig och skriver betraktaren på näsan. ”En medveten metakommentar till själva filmen?”, rafsar en recensent gärna ned i anteckningsblocket vid sådana tillfällen. ”Candyman” tycks nämligen vara medveten om att den arbetar med plakat och megafoner – gentrifiering är till exempel dumt – men den insikten förvaltas sedan inte med någon större finess.

Nu råkar filmen vara ytterst välgjord och underhållande ändå, man ska bara inte vänta sig en ny ”Get Out”. Men om en ny generation får tvångstankar framför badrumsspegeln så är väl det värt en och annan övertydlighet.
| 26 augusti 2021 20:00 |