Candy Cane Lane 2023

Min tydligaste tanke när jag såg den här filmen var en tankesmedja där en modern familjefilm på jultema ska spånas fram. Förslag haglar och inga av dem ratas. Varenda inslag som är vanligt inom amerikansk familjefilm om sammanhållning och filmer på temat jul accepteras. Alla såväl jordnära som magiska uppslag som kan tänkas ska stuvas in i den berättelse som ska knåpas ihop. Inte ett enda budskap om familj eller jul ska uteslutas ur mixen. Den typen av upplägg kan resultera i antingen en enda röra eller i väldigt få fall en fungerande helhet.

 

För att börja med det mest positiva så är Eddie Murphy filmens stabila mittpunkt. Han gör en inspirerad insats som ser till  att vi är där med honom vilka absurda vändningar storyn än tar. Vi hejar på att familjefarsan som han spelar ska lösa alla problem och att hans familj ska få en bra jul. Han lyckas såväl med det seriösa skådespelet som komedin oavsett om han ska uttrycka butter cynism eller mer klassisk feel good. Som motpol så har Jillian Bell kul med teatrala uttryck i en osympatisk roll.

 

Murphy spelar Chris. Han får sparken från sitt jobb tre dagar innan jul. I grannskapet anordnas varje år en tävling om vilket hus som har de bästa juldekorationerna och hans granne har vunnit fyra år i rad trots att Chris dekorerat med handgjorda saker och grannen med uppblåsbara plastfigurer. Det här året står dessutom en rejäl summa pengar på spel. När vår hjälte hittar en butik med fantastiska dekorationer så slår han till och handlar för fullt utan att veta det egentliga priset för sina inköp.

 

Jag har aldrig sett såhär mycket juldekorationer i en och samma film förut. Scenografen har djupdykt i lådorna med pynt och fyllt närapå varenda bildruta med färgsprakande glitter, guld, rött och ljus. Det kompenserar bra för bristen på snö i de miljöer där filmen spelats in. De magiska inslagen med diverse fantasifulla varelser har skapats med kreativ CGI. När det kommer till vad vi ser så gör filmen inga fel.

 

På den negativa sidan så saknas det varma hjärta som en julfilm behöver. Den atmosfär som krävs för att jag ska vilja värma upp glöggen och duka upp pepparkakorna direkt efter sluttexterna infinner sig inte. Det beror mycket på att de många ingredienserna aldrig riktigt förenas utan gör intryck av att man ser åtminstone tre filmer samtidigt. En handlar om grannarna som båda vill vinna tävlingen. En andra fokuserar på familjen som kämpar med ekonomiska problem och konflikter vid jul. Den tredje har tonen av en saga och skildrar kampen mellan ont och gott i juletid.

 

Filmen bombarderar oavbrutet publiken med olika budskap. Satir om tunga ämnen som rasism samsas med sockrade familjevärderingar och tankar kring julens vackra betydelse. Mitt i kakafonin vill den roa och allt blir ett enda ofokuserat kaos. Manuset hade mått bra av att kapas ner och ägna all uppmärksamhet åt en enda intrig. Speltiden på runt två timmar känns trots för mycket innehåll på tok för lång.

 

Oavsett om man tar fram sin mest förlåtande juldyrkare ur sitt inre så lyckas "Candy Cane Lane" med det närapå omöjliga att vara en till stor del oengagerade julfilm. Den faller på sin alltför stora ambition att ha något för precis alla.