Byzantium (2012)

Regissören Neil Jordan är tillbaka i festivalsvängen tre år efter vackra men mediokra "Ondine". "Byzantium" - som kan beskrivas på nästan samma sätt, men som ändå är åtminstone ett snäpp bättre - hade först premiär på Toronto Film Festival och har nu senast visats på Tribeca i New York.

Jordan som på 90-talet gav oss klassiker som "The Crying Game" och "Interview with the Vampire" samt välgjorda "Michael Collins" och "The End of the Affair" har halkat efter lite på senaste tiden. Inte för att han skapar några kalkoner. Allt den irländska regissören gör håller hyfsad kvalitet, men det var länge sedan han kom med något riktigt minnesvärt. Tyvärr hamnar även "Byzantium" i den kategorin.

Vi börjar med Eleanors röst som säger att hon aldrig kan berätta sin historia. Hon och hennes mamma, Clara, bär på en hemlighet - de har levt i 200 år på människoblod men har inte åldrats en dag. Efter en incident måste de fly och hamnar i en liten stad vid kusten där Clara gör vad hon kan för att de två ska kunna försörja sig.

Eleanor skriver sin berättelse, men kastar papprena i vinden. För ingen får veta att de är vampyrer. Men när hon träffar jämnåriga Frank som hon får en alldeles speciell relation till, blir det för svårt att motstå hennes önskan om att kunna anförtro sig åt någon.

Det finns helt klart element av "Låt den rätte komma in" här. Förhållandet mellan en vanlig kille och en vampyrtjej, hennes motvilja mot att döda för att överleva och även de dystra förortsmiljöerna och den bistra verkligheten som dessa vampyrer måste ta sig an varje dag. Det är inte bara sexigt och romantiskt att vara odödlig - det får vi klart för oss.

Men där slutar jämförelsen. För medan ovan nämnda relation är den centrala i den svenska vampyrsagan, får den bara en biroll i "Byzantium". Istället får förhållandet mellan mor och dotter större plats. De kunde inte varit mer olika, där Eleanor är skör och inåtvänd medan Clara är framfusig, sexig och emellanåt vansinnigt aggressiv. Självklart har de inte samma syn på hur de ska leva sitt liv.

Det som är missen i "Byzantium" är att även mor/dotter-konflikten inte får tillräckligt med substans. Istället består en stor del av filmen - alltför stor - av tillbakablickar till början på 1800-talet då Clara och Eleanor blev omvandlade till vampyrer och vi får veta alla detaljer om vad som hände då. Det blir lite tunnt med flackandet mellan olika tidsepoker.

Som vanligt har Jordan gjort en film som är otroligt vacker. Både vad gäller miljöer och stämning är han en mästare på att måla upp ett blekt landskap som känns både diskbänksrealistiskt och sorgset romantiskt på samma gång.

Jag har tidigare hört Saoirse Ronan (som spelar Eleanor) beskriven som bättre än filmerna hon medverkar i. Det stämde absolut om "Flickan från ovan" och det stämmer även i "Byzantium". Även om hennes karaktär här inte är av den varianten att hon lyfter hela filmen så infinner sig alltid ett skönt lugn i scenerna hon finns med i. Till och med berättarrösten, som ofta kan ta en film in i en återvändsgränd, är något hon bemästrar. Gemma Arterton ("Prince of Persia", "Quantum of Solace") spelar en övertygande Clara och nykomligen Caleb Landry Jones är utomordentligt castad som ömtåliga Frank.

Hade berättelsen utvecklat relationerna istället för att leka tidsmaskin så hade det blivit mycket bättre. Men nu är det bara att konstatera - någon "Låt den rätte komma in", det är det inte.