Brustna omfamningar (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Här berättas kärlekshistorien om förhållandet mellan en regissör och en skådespelerska som är fast i ett destruktivt äktenskap med en mäktig och hänsynslös affärsman.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BRUSTNA OMFAMNINGAR

Brustna ambitioner i Almodóvars nya drama
Almodóvar fortsätter med sitt egensinniga hantlag att göra film om udda, skrattretande men likväl sympatiska människoöden. Knappast med ett avbrott i trenden är "Brustna Omfamningar" ändå en spricka i fascinationen. Kan man få en överdos av spansk excentrism får man det med råge.

Hur kan en person komma på allt detta bisarra, detta ohämmat känslosamma? Undran väcks lätt av Almodóvars skapelser men att hänge sig åt spekulation när det kommer till en regissörs drivkraft känns smått pretto, att konstatera att Almodóvar med samma spanska passion kör på samma gamla filmspår däremot, desto enklare. Prostituerade, smygbögar, transvestiter, mördare och familjer med djupa hemligheter är karaktärer som endast kan leva i samklang i just hans filmer.

Mateo (Lluís Homar), en blind tillbakadragen filmregissör som går under namnet Harry Caine får efter ett obehagligt besök anledning att minnas sitt förflutna. Minnen lagrade i förträngd skam och smärta där ett tragiskt dödsfall lagt sin kalla hand på familjehemligheter. Det hela utvecklar sig snart till en obehaglig historia där passion, svartsjuka och otrohet är svaret på varför Mateo en gång förlorade sin syn och framförallt till varför hans kärlek dog.

I "Brustna omfamningar" skapar ett galleri av intressanta roller en spännande prestation där Cruz som vanligt är i sitt esse. Att till exempel skickligt gestalta dåligt skådespeleri torde vara det ultimata beviset på bra sådan, eller? Och det är antagligen bara Pedro Almodovar som kan få en rullstolsbunden Penelope Cruz att se fatalt och översexualiserat cool ut. Den musa som han med tillgiven kärlek återvänder till om och om igen.

Fantastiska miljöer får stå bakgrund i ett vackert kameraarbete där Almodóvars öga för detaljer kommer till sin rätt på ett nästintill pedantiskt sätt. Där varje skådeplats minutiöst tycks arrangerat i ett skarpt sinnes alla små fantasier men likväl fyller sin funktion. Medan storyn å sin sida visar på en lust till självplågeri där de mest laddade scenerna avväpnas med humor som för den invigde till stor del har många referenser att erbjuda, är känslan visserligen skicklig och roande lek med svart något opretentiös humor men med ett påtagligt överflöd.

För även Almodóvar har med all sin vällagrade skicklighet svårt att göra sin historia vettig. Med ett nät av intriger blir det besvärligt att balansera utan att fastna, också för honom. Det avslöjas för mycket med för lite reaktion och därtill tillkommer vändningarna som kväver enkelheten till förmån för en slående excentrism. Realism har fått stryka på foten medan en övermättad attityd låtits härja fritt.

Att "Brustna omfamningar" är Almodóvars film är det ingen tvekan om. Vad som skiljer den från hans tidigare framgångar är inte den uppenbara humorn, snarare avsaknaden av det intellektuella spinnandet. Brustna ambitioner kan vem som helst råka ut för men när det händer Pedro Almodóvar får man också räkna med en del brustna förväntningar.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
David Brent
Filmens första två tredjedelar var riktigt bra. Intresset byggs upp och hålls vid liv på ett skickligt sätt från Almodóvar. Man engageras och undrar vart det ska ta vägen. Men den avslutande tredjedelen var ganska svag och den lever inte upp till förväntningarna som byggts upp under filmens första 80 minuter. Penélope Cruz var dock återigen helt lysande och betyget landar på en halvstark trea trots allt.
Danne
Underhållande men ganska förutsägbar. Välspelad är den däremot. Stark trea.
N10
Rätt så bra film, men inte Almodóvars bästa!
3/5
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler