Bröllop, begravning och dop - Filmen 2021

Drama Komedi
Sverige
108 MIN
Svenska
Bröllop, begravning och dop - Filmen poster

Synopsis

"Bröllop, begravning och dop - Filmen" är en fortsättning på tv-serien. Här följer vi familjerna Öhrn och Seger och tar oss genom höst och vinter på väg mot julfirande och mot en nyårsafton som oundvikligen innebär ett slut på det gamla och en början på något nytt…
Ditt betyg
2.1 av 7 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

20 oktober 2021 | 12:15

TV-såpan som blev julfilm

Colin Nutleys tv-såpa har flyttat in på bioduken och jag fattar ingenting. Har man inte sett serien framstår "Bröllop, begravning och dop - filmen" som lite svårtillgänglig - men som årets första julfilm sprider den också charm och värme.
Bråk, julstök, familjetjafs. Kärlek, omtanke, skratt. Det handlar om livets upp- och nedgångar i "Bröllop, begravning och dop", tv-dramat som nu breder ut sig på bioduken med mer av allt.

Full disclosure: jag såg bara ett avsnitt av serien innan jag bestämde att den inte var något för mig. En såpa om medelålderskrisande människor är inte riktigt min kopp te, trots den fina ensemblen som Colin Nutley i sedvanlig ordning har samlat ihop. Att recensera biofilmen med sådana förutsättningar är naturligtvis inte optimalt, men kanske kan det besvara frågan för andra i samma sits: "finns det något att hämta här om man inte är insatt?"

Ja och nej, är väl svaret.

Det blir såklart mer givande om man är bekant med karaktärerna sedan innan, för filmen är inte fristående - snarare en fortsättning (och ett avslut) på historien om familjerna Seger och Öhrn. Att se "Bröllop, begravning och dop - filmen" känns som att börja läsa en bok mitt i. Det är som att gå rakt på "Avengers: Endgame" som sin första Marvelfilm. Det är som att se tredje säsongen i en tv-serie komprimerad till en långfilm... ja, ganska exakt så.

Det börjar visserligen med en kort recap av nyckelhändelserna. Detta har hänt: Ett vackert bröllop mellan två unga kvinnor. Hysteriska mammor och pappor som skriker och gråter om vartannat. Lite otrohet, en oväntad bebis, några dödsfall och begravningar - mycket dramatik har det hunnits med under de två säsongerna.

Annars litar Colin Nutley på att publiken har hängt med över från tv-soffan till biosalongen, och gör lite för att förklara vilka alla karaktärer är eller vad de egentligen vill.

För vi kastas rakt in i en orkan av känslor, ett garn av familjeband, ett myller av karaktärer gestaltade av folkkära skådisar. Länge försöker jag att luska ut vem som varit gift med vem och vad alla egentligen heter. Just när det börjar klarna så ramlar Alexander Karim in från ingenstans, och där dyker Peter Harryson upp utan anledning, men vid det laget har jag gett upp.

I fokus står hursomhelst ett nytt bröllop. Veronica (Helena af Sandeberg) har friat till Carl Axel (Johan H:son Kjellgren), och beskedet skapar giftig stämning mellan honom och exfrun, Grace (Helena Bergström). Ett sidospår följer Michelle (Maria Lundqvist) som försöker komma över en sorg och finner tröst i famnen på en yngre präst (Andreas T. Olsson). Han i sin tur kämpar med alkoholism och verkar ha en pågående konflikt med den äldre prästen (Robert Gustafsson). 

Helena Bergströms Grace är spindeln i nätet i denna såpa. En kontrollfreak extraordinaire, och lika duktig på att sabba egna relationer som att försöka medla i andras. I ensemblen är det Bergström, Molly Nutley och Helena af Sandeberg som utmärker sig mest, med sina känsloutbrott och nyanserade rollfigurer. Det är kvinnornas film, och även Maria Lundqvist och Marie Göranzon är en njutning att se, dock kunde de ha fått mer att göra.

Allt kulminerar i en stor och obekväm nyårsmiddag där den brokiga ensemblen har samlats för att rensa luften. Efter några drinkar kommer tårar, anklagelser och bistra sanningar som på beställning. Stämningen blir stundtals mer jobbig än i "Tomten är far till alla barnen", men Nutley väljer en mer jordnära approach jämfört med Kjell Sundvalls skruvade julkomedi.

Filmen borde ha varit mer fristående för att inte stänga ut oss som missat tv-serien. Därmed sagt så är det ändå rätt mysigt att kliva in i den här småstadsgemenskapen, där generationer möts och alla verkar bo granne med alla. Här finns en del charm att hitta i de lussebullsdoftande, julpyntade hemmen.

Det är också ovanligt, och välkommet, att se medelålders karaktärer stå vilsna inför nya känslor och förälskelser. En tröstande tanke, att man aldrig har facit inför livets stora vändningar, oavsett ålder - och att det kan vara okej.

Nutley regisserar sin stjärnensemble med van hand och försöker förmedla något äkta, ett känsla av att vi alla är människor som kämpar för att få relationer att fungera, för att hitta lyckan eller komma vidare efter en förlust. Överlag är det regissörens styrka, hur han hanterar känslor, farhågor, ångest, glädje och annat som hör livet till med hög trovärdighet och igenkänning. Det är en film som fyller en med värme.

Men som sagt, se kanske tv-serien först.
| 20 oktober 2021 12:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
4
Denna film har fått oförtjänt dålig kritik i mitt tycke. Gillade man serien så gillar man filmen. Och älskar man skådespelare så tycker man ännu mer om filmen – och det gör jag. Colin Nutley har gjort en välgjord, lustfylld och mustig film, fylld med känslor, skratt och tårar. Tack! Jag tycker också Colin Nutley är en mästare på dialog; att få dialogen att verka improviserad (fastän säkert repeterat) och med flyt och takt i samtalet/tonen som det är i verkliga livet och ska vara. Älskar också naturfotot och musiken ”mellan scenerna” som skänker ett särskilt tempo och eftertanke till filmens berättelse. Mycket bra!
Läs mer
3
Colin Nutleys tv-succé “Bröllop, begravning och dop" har nu anpassats till långfilmformatet. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. Vi följer familjerna Öhrn och Seger som tar oss genom höst och vinter, på väg mot julfirande och mot en nyårsafton som oundvikligen innebär ett slut på det gamla och en början på något nytt... När Colin Nutley och Helena Bergström gör något ihop så brukar det bli per automatik att kritiker ska granska produktionerna ut i fingertopparna. Och förväntningarna på att de skulle vara snälla i sin kritik fanns inte heller denna gång. Ändå fick filmen relativt godkänt i alla fall i en recension som jag har ögnat igenom. Och själv var jag nöjd med det jag fick se. Långfilmen tar vid där tv-serien slutar och vi kastas snabbt in i fortsättningen där vi lämnade karaktärerna senast. Maria Göranzons karaktär hann inte ens fullfölja sitt bröllop innan hennes nya make dog. Hennes relation till sonen som är präst och har haft alkoholistproblem är fortfarande infekterad. Och inte blir den bättre av att chefsprästen spelad av Robert Gustafsson rör till i grytan ännu mer genom att sprida rykten om en fortsatt pågående alkoholism. Detta medan en spirande kärleksrelation pågår mellan Maria Lundqvists karaktär och sonen. I centrum står även Helena Bergströms karaktärs exmake som ska inleda ett nytt äktenskap som ifrågasätts av alla. Dottern spelad av Molly Nutley försöker att hålla ihop spillrorna i den dysfunktionella familjen samtidigt som hon försöker att vara kärleksfull mot sin fru i deras gayrelation. Det är den familjetragedi vi får ta del av. Och likt ett spöke finns Philip Zandens karaktär ständigt närvarande i sorgearbetet hos de flesta av filmens karaktärer. Allt är alltså sig likt i en produktion gjord av Colin Nutley och det sparas inte på krutet då den här historien nystas ut och får ett eventuellt avslut. Jag är helnöjd med filmen som helhet efter förutsättningarna att jag har sett bägge säsongerna av tv-serien på TV4 innan filmen slutligen fick sin försenade premiär pga pandemin. Och att den blev försenad gjorde inte så mycket. Man kom snabbt in i den världen och mindes detaljerna som behövdes för att uppskatta långfilmen. Så sammanfattningsvis så fick man det man ville ha av Colin Nutley. Familjer som har svårt för att reda ut det komplicerade kring känslor inom familjen då det försöker att hitta rimliga lösningar så att livscirkeln kan slutas för ett fortsatt bättre fungerande liv för alla. Det blir lite vibbar av “Tomten är far till alla barnen” eller Peter Jöback filmen “Jag kommer hem till jul” eftersom julen avhandlas och i det här fallet blir det också nyårsafton när filmens slut närmar sig. Filmen kan starkt rekommenderas om man gillar att se en stor skådespelarensemble leverera känslostormar i alla dess former. Både sorg och känslor får man ta del av i en lagom och balanserad portion. Jag gillade filmen skarpt. Så “Bröllop, begravning och dop – Filmen" får en stark trea av fem möjliga av mig i betyg. Det är en varm och fin film som är mysig att uppleva i biomörkret.
Läs mer