Broken Flowers (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Don Johnston har precis blivit dumpad av sin senaste flickvän när han får ett anonymt, mystiskt brev som informerar honom om att han har en son som kan komma att söka upp honom. Detta får Don att utvärdera sitt förhållande till kvinnor, och han påbörjar en resa kors och tvärs över landet för att söka upp sina tidigare flammor och hitta en ledtråd till mysteriet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BROKEN FLOWERS

Årets snyggaste roadtrip
Jim Jarmuschs senaste alster har knappt hunnit ut ur produktionen innan den samlade amerikanska pressen hyllar den till skyarna. Men kan indiekungen som är känd för sina egensinniga svartvita produktioner verkligen leva upp till hypen?

Liksom Jarmusch gillar jag indiefilmens största kassako, Bill Murray. Utan Bill ingen ”Lost in Translation”, för att inte tala om Wes Andersons små skruvade saker med schysst soundtrack. Men lets face it – särskilt vågat känns valet inte att casta Murray som den osannolikt apatiske datakonsulten och medelålders Casanovan Don Johnston (se där, ett ironiskt namnval att hänga upp dialog på) som till synes halvt i dvala syltas in i en bisarr verklighet.

Här handlar det om ett rosa brev som dimper ner i hans brevlåda i samma veva som den yngre flickvännen Sherry (spelad av Julie Delphy) lämnar honom. Faktum är att man förstår henne väl – Don orkar knappt resa sig ur soffan för att försöka övertyga henne att stanna. Den estetiskt kvava och nersläckta miljön i Dons vardagsrum understryker det Sherry redan anar – här finns inget utrymme för liv, stagnationen går att lägga på burk. Fast brevet som ligger på golvet bryr sig inte. Det utnämner istället Don till fader – i faggorna, berättar skriften i neutral, möjligtvis vagt hotfull ton, lurar en nittonårig son som gett sig iväg på en resa för att hitta sin okände far. Adressat saknas dessvärre. Inte ens den mest bedagade soffliggare och playboy kan låtsas oberörd inför denna provokation så Don vänder sig till sin granne, den etiopiske flerbarnspappan Winston för konsultation. Winston som är deckarentusiast tar sig an uppgiften med sällan skådad frenesi och innan Don vet ordet av har han fått en lista över sina gamla flammor och deras adress i sin hand.

Don verkar ha varit osedvanligt poppis för kjoltygen han lägrat spelas av inte mindre än Sharon Stone, Jessica Lange, Tilda Swinton och Frances Conroy. Fyra medelålders begåvade kvinnliga skådisar i samma film. Det om inte annat visar att Jarmusch inte är styrd av en vinstdrivande studio. Den formidabla kvartetten belyser aspekter av en absurd tillvaro, pekar på hur varje vinddrag ur vårt förflutna obönhörligen leder oss in i framtiden. Trots kvinnornas absurda egenheter är de skildrade med kärlek och respekt. De sveks av Dons brist på engagemang och trohet men gick vidare… och till sin förvåning märker Don vid dessa möten att han inte är så likgiltig inför det förflutna trots allt. För mig väcker filmen frågan om ett avslutat förhållande egentligen inte fortfarande pågår någonstans i utkanterna av medvetandet.

Filmens allvarliga premisser kräver en huvudrollsinnehavare som kan spela lågmält komiskt med allvar i botten - Murray levererar det han ska. Skådespelerskorna kramar det mesta ur sina roller. Frances Conroy som Dora är såklart underhållande – men förvånande nog står ikonen Jessica Lange som ”djurkommunikatören” Carmen för filmens roligaste ögonblick. Stone bidrar för balansens skull med en lågmäld sorg under den glättiga ytan och lyckas göra Laura sällsamt betagande trots karaktärens begränsade utrymme. Swinton däremot är helt oigenkännlig som Penny - en drabbande hårdför uppenbarelse som drar iväg åt det gotiska.

På gott och ont är Jarmusch sin egen filmskapare. Valet av biroller är starkt, hans superestetiska sets är kongeniala (lägg framförallt märke till Doras vardagsrum!) och hans val av musik klockrent. Men formspråket har ett pris. Den sparsmakade dialogen, den totala medvetenheten om gester, klädsel och rekvisita lägger en tunn plastfolie över upplevelsen. Filmen blir en vacker tavla, eller ett nytt dyrt plagg som fortfarande är insvept i sitt omslag. Jarmuschs manus vill gärna få oss att dryfta frågor som självständighet kontra ansvar, närhet respektive frånvaro liksom den mest klassiska av dem alla: att bakom varje stereotyp fasad finns det en individ. Bortom Doras frånvarande hemmafrublick, Carmens skarpa tunga, Lauras väna leende och Pennys granitansikte rör sig minnen som ofrånkomligen kopplar samman deras forna liv med nuet. Gamla känslor flyter motvilligt upp till ytan.

Frågan är om det förflutnas konkreta manifestation i nutiden räddar eller stjälper hänger kvar i luften. Jarmusch väljer att inte ge några svar – men antyder att livet sällan levererar happy endings. Melankolin (och en vag släng av cynism) är husande i ”Broken Flowers” och på så sätt tjusar filmen en lite högre andel filmkritiker och konststuderande, utan att egentligen vara särdeles intellektuell. I brist på svar på vad karaktärerna i ”Broken Flowers” företar sig efter filmens slut spår jag detta: Filmen drar hyfsad publik till biograferna. Koppärrskungen Murray kan lägga ytterligare en glidig indieroll till handlingarna medan Jarmusch är säkrad vidare finansiering av sina verk. Alexis Dziena (spelar Lolita) har redan kontaktats med förfrågan om att bli playmate. Som bonus hinner Sharon Stone tillfälligt rädda sitt anseende innan ”Basic Instinct 2” (inspelad i London) slår till i bioutbudet - jag hoppas innerligt att jag har fel om den filmen. Dessutom misstänker jag ett visst uppsving i försäljningen av färggranna Fred Perry-overaller hos tillkonstlat storstadsmelankoliska esteter – oavsett geografisk hemvist.

Och du Don – om Du fattar ett jävla dugg så borde Du skita i Sherry, återvända till Lauras slitna hus och ta dig an henne och Lolita, vars utmanande nakenpromenader vid oannonserade herrbesök verkar vara i stort behov av faderligt bestämd gränsdragning.

Oskar Smulski Skribent
Senaste kommentarer
Stoffe B
En väldigt bra och fin film med en suverän Bill Murray som den ständige ungkarlen Don Johnston, som plötsligt får hem ett brev som är skrivet av en av hans gamla flammor där han får reda på att han förmodligen har en son i 20-årsåldern! 
Så Don får ge sig ut på roadtrip för att hälsa på ett par ex han hade för ca 20 år sedan.

I övriga roller syns tex Jeffrey Wright, Sharon Stone, Julie Delpy, Chloë Sevigny och Tilda Swtinton.

4/5 blir mitt betyg på Broken Flowers!
3916-0
Gillar såna här softa filmer, men den här var bara kall och engagerande. Bill Murray är astrist och hasar runt som en zombie. Vad vill filmen säga? Jag är grymt besviken att de inte lyckades bättre än så här med alla dessa bra skådisar.

Veckans populära filmer

Visa fler