Bristande bevis 2007

Det finns en viss tjusning i att inte veta någonting om en film. När jag såg ”Bristande bevis” visste jag inte mer än att det var en thriller. Eftersom jag inte hade någon aning om handlingen så var den spännande från allra första scenen, och den spänningen höll i sig tills eftertexterna rullade. Men eftersom detta är en recension så känner jag mig förpliktigad att berätta något om vad som utspelade sig på duken.   

Filmens mittpunkt är Anthony Hopkins karaktär Ted Crawford. Han är en kusligt beräknande figur och Hopkins ser till att man ryser så fort han dyker upp. Det är sannerligen en fenomenal skådespelare som utan problem väcker både känslor av avsky och värme hos sin publik. Jag har både älskat och hatat Hopkins karaktärer, och det är inte alla som lyckas med det. Jag kan dock sätta pengar på att även Ryan Gosling kommer att bli en sådan skådespelare (det blir dock en större utmaning för honom att framkalla avsky med tanke på hans vackra anlete). Han är utan tvekan redan en lysande talang som spelar alla sina karaktärer med total hängivenhet. Gosling kan helt enkelt vara vem som helst.

I ”Bristande bevis” är han Willy Beachum, en ung ambitiös åklagare som har ena foten i det slitna statliga kontoret och den andra i en lyxig privatfirma. I samband med att Beachum ska börja sitt glassiga jobb på Wooton Sims tar han på sig ett fall som verkar glasklart. En man har mördat sin fru varpå han hittats med pistolen i handen och erkänt två gånger. Problemet är att mannen är Ted Crawford, och han är ingen vanlig mördare. Vad som framstår som ett självklart fall blir snart något som kan förstöra Beachums karriär både i den statliga och i den privata sektorn.

Spänningen i ”Bristande bevis” är mycket välkommen. Det kommer allt för sällan bra thrillers utan uppenbar upplösning. Det som dock skiljer filmen från andra i sin genre är att de två huvudpersonerna är stommen i historien. Man vet redan vem som utfört mordet, så det är inte fråga om den typen av twist. Det handlar istället om Beachums kamp och om Crawfords läskighet. Den sistnämnda är en karaktär som man försöker förstå sig på men likt Beachum så misslyckas man. Trots detta är det ett nöje att försöka.

Dessa två herrar tar så mycket plats i filmen att alla andra bleknar bort. Birollerna blir totalt ointressanta. Dessutom känns den romantiska delen, mellan Beachum och hans nya chef Nikki, helt meningslös. Jag missar syftet med romansen och än mer karaktärernas motivering för den. I vanliga fall har jag inget emot Rosamund Pike (som var väldigt bra i ”Förnuft och känsla”) men i ”Bristande bevis” gör hon inte mycket nytta. Hennes amerikanska accent är dessutom allt annat än fulländad.

Det är inte upplösningen som gör filmen och den är mer än en vanlig thriller. Det är de båda lysande karaktärerna (speciellt Beachums subtila kamp mellan ”gott och ont” a.k.a statligt eller privat) och det klockrena skådespeleriet som får mig att ge den en fyra.