Breaking and Entering 2006

”Breaking and Entering” kan ses som en studie av ett samtida samhälle. En film uppbyggd kring flera karaktärers liv, med olika ursprung, och deras vägar till anpassning efter samma samhälleliga och kulturella regler. Spelplatsen i ett mångkulturellt London demonsterar den självdisciplin som krävs för detta; hur samma disciplin så lätt rubbas av tragiska händelser, eller i mötet mellan personer, och hur ifrågasättandet av vår egen tillvaro då tar vid.

Jude Law spelar arkitekten Will Francis som i början av filmen flyttar in i sitt nya kontor i en av Londons mer ruffiga stadsdelar, King´s Cross. Valet av plats är nog med bevis för hans vilsenhet, till och med i sin egen hemstad. Will lever i ett olyckligt äktenskap med en svensk fru och apatisk dotter, och efter att en rad inbrott inträffar i arkitektstudion, inleder han märkligt nog en relation med inbrottstjuvens mor, bosniern Amira. Amira, spelad av Juliette Binoche, gör allt som står i sin makt för att sonen skall undslippa fängelse, emedan Will är ovillig att hjälpa till för att inte avslöja sin otrohet inför sin familj. Alla inblandade är sökandes efter ett hem, och Anthony Minghellas egenförfattade historia visar karaktärer som av olika anledningar blivit främligar inför sin omvärld och/eller för sig själva.

Lyckligtvis berättas de parallella konflikterna i Amiras och i Francis familj, som till slut vävs samman, på ett mycket talangfullt sätt. Minghella har känsla för tempo, och vet precis när vi uppfattat en scen och dess sammanhang och det är svårt att tappa bort sig trots flertalet mindre bihandlingar och karaktärer som cirukelar i filmen. Därför är det ett talangfullt hantverk som dessutom förhåller sig väldigt ärligt till sin verklighet. Främst skådespelarinsatserna bär filmens realism. Och bland dessa lyser faktiskt Ray Winstone starkast i birollen som sympatisk polischef. Annars spelar Binoche, på kraftigt bruten engelska, som vanligt med teknisk exakthet och mycket underbyggd känsla. Och med Law – som passar väl i sin roll – är samspelet återhållsamt, vilket är bra; de når i all sanning ut genom duken på ett känslomässigt plan. Men spelet tenderar också bli pretentiöst när resten av filmen är så problemtung.

”Breaking and Entering” är en intelligent och väl genomarbetad film, och även tänkvärd särskilt i de kulturella avseendena. Dessvärre är den om möjligt för bra för sitt eget bästa. Skådespeleriet är exakt, manuset är välarbetat och flerdimensionellt, regin är nästintill felfri. Få misstag helt enkelt. Och det är väl bra tänker ni, men likväl är det nästan att man distanserar sig, som att man aldrig kommer riktigt nära. Vad man bär med sig hem är en ganska slätstruken känsla i förhållande till filmens potential. Kanske är det ur misstagen och ovissheten som delar av framgången kommer, på samma sätt som man kan tolka karaktärernas resa.