Bränn alla mina brev 2022

Nja, läs hellre boken, den är super! (4/5)

Alex Schulmans roman har blivit en stor svensk och stjärnspäckad biosatsning. Romanen heter “Bränn alla mina brev”. Jag har varit och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte, Men först lite om filmens handling. Efter ett gräl med sin fru inser Alex Schulman (Sverrir Gudnason) att han måste ta itu med sin vrede. En ilska som gått i arv i generationer. Släktens alla konflikter och vendettor tycks börja hos en och samma person: morfar Sven Stolpe. I "Bränn alla mina brev" följer vi Karin och Sven Stolpe (Bill Skarsgård), och den korta affär Karin (Asta Kamma August) hade med Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) i början av 1930-talet som skapade svallvågor över årtionden. Författaren Alex Schulman har vi sett i många sammanhang genom åren. Författare är hans huvudsakliga yrke. När Sverige slår på stort och filmatiserar en av hans böcker så kastas vi tillbaka till det 30-talet då en otrohetsskandal skapade en fejd mellan två författarsläkter. För yngre generationer kan denna fejd kanske tyckas helt betydelselös. Den handlar om författarna Sven Stolpe och Olof Lagerkrantz. Den högkreativa författaren Sven Stolpe har ett olyckligt äktenskap med Karin Stolpe som i smyg utvecklar en kärleksrelation med den mer livsbejakande unge poeten Olof Lagercrantz. Karin drömmer om ett bättre liv med den lockande poeten och när maken får reda på det så leder det till ödesdigra konsekvenser. I filmens början så följer vi Alex Schulman som vuxen spelad av Sverrir Gudnason som lever med en obotlig svartsjuka som han inte blir av med. Han går i terapi för att hitta källan till sin svartsjuka för att få ett bättre äktenskap med sin fru och för att inte föra över ilskan på sina barn. På den vägen är det när vi kastas in i detta storslagna och påkostade släktforskarepos. Frågan som Alex Schulman ställer sig är om svartsjuka är något som kan sträcka sig långt tillbaka i generationer och om man genom att veta sitt förflutna kan förändras för att skapa en bättre framtid. Det typiska svartsjukedramat är inget nytt som man aldrig har upplevt i filmberättandets konst. Men vad som är nytt och unikt för den här historien är att kvinnan i fråga inte nödvändigtvis kommer välja den vägen som följer hennes hjärta vilket man annars är van vid i romantiska filmer. Filmen är stilfullt berättad med vackra 30-tals miljöer som skildras med tidstypiska kläder, bilar och annat från den tidsepoken. Bill Skarsgård är riktigt bra som den svartsjuke maken. Debutanten Asta Kamma August briljerar i sitt starka kvinnoporträtt. Gustav Lindh som blir det tredje hjulet i kärlekshistorien passar bra för att spela den naïve och kärlekstörstande poeten. Den fejd som utvecklas mellan dem är spännande oavsett om historien hade varit förankrad till verkligheten eller ej. Själv blev jag bekant med storyn om Stolpe och Lagercrantz fejden nu när jag såg filmen eftersom jag varken läst boken eller lärt mig något om fejden sedan tidigare. Därav var jag lyckligt ovetande om vad jag hade att vänta mig när jag satte mig i biosalongen. Sammanfattningsvis så är det en finstämd kärlekshistoria vi får där man grips tag redan i filmens inledning då man bland annat får bekanta sig med en ny ung skådespelare ur Skarsgård klanen. Nämligen Ossian Skarsgård som spelar Alex Schulman som barn då han hittar de kärleksbrev som ligger till grund för historien. En stark fyra av fem möjliga ger jag till filmen “Bränn alla mina brev”.