Bondgården (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När ljuset släcks i boningshuset förvandlas ladan på den lilla bondgården till en partyzone. Fåret som håller vakt hinner knappt bräka ”kusten är klar” förrän djuren på gården reser sig på två ben, börjar snacka, kollar på TV och driver med varandra. Ungtjuren Otis är hjärnan bakom de flesta upptågen och hans humoristiska ådra stimuleras ytterligare när den snygga kossan Daisy gör entré på gården. Men en dag försvinner den tjuren Ben, som vigt sitt liv åt att vakta stängslet runt gården och snart smyger coyotes tätt kring knutarna. Samtidigt börjar bonden misstänka att djuren gör någonting annat på nätterna än att snusa söt i sina bås...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BONDGåRDEN

Boskap utan budskap

Det finns en övertygelse som jag sedan flera år tillbaka har mycket svårt att överge: att animerade filmer är till för barn och att en vuxen och mogen människa inte får särskilt mycket i utbyte av att se sådana. Och detta trots att jag har blivit överbevisad gång på gång.

Någonstans på den idylliska, amerikanska landsbygden finns en bondgård med diverse sorters djur som lever i naturlig harmoni. Men detta gäller bara så länge som bonden är närvarande. För så snart som han har åkt iväg från gården eller är strängt upptagen med någon absorberande aktivitet, lever djuren upp på ett mänskligt sätt. Mer konkret, de promenerar omkring på sina bakben, samtalar verbalt med varandra och organiserar möten och fester. Allt sker under tjuren eller kossan Bens (sett till den berättade historien är Ben en tjur men biologiskt sett är han en ko) vakande öga. Då bonden är vegan kommer det största hotet mot djuren i denna berättelse inte från människan utan från de kringstrykande prärievargarna.

Lite motsägelsefullt skall min formulerade generalisering om animerade filmers publik inte tolkas som att jag själv undviker dem. Tvärtom är jag personligen mycket förtjust i denna genre. Och jag begav mig förväntansfull till visningen av ”Bondgården” i hopp om att få se en film full med sång och musik, skrattalstrande oneliners och lättköpta men ack så uppskattade kopplingar till den äldre publikens, ofta kulturella men även vardagliga, sfär. Ganska snart insåg jag dock att mina förväntningar på ”Bondgården” hade varit helt felaktiga.

För även om filmen innehåller ovanstående, är inte kvoten av dessa tillräckligt hög. Att ”Bondgården” därför bör benämnas som en tråkig vuxenfilm råder ingen tvekan om. Men hur är den om den istället betraktas som en ren barnfilm? Ja, den är säkert tillräckligt rolig, sorglig och spännande för att de yngre generationerna skall bli förtjusta. Däremot är jag lite fundersam över de budskap som tydligt lyfts fram i filmen. En del ting som poängteras är tänkvärda, som att man skall hjälpa och ställa upp för varandra, att gemensamma krafter räcker längst och att man inte skall äta djur, men filmens inställning till hur vår omvärld skall vara organiserad känns något gammalmodig. Jag skulle inte benämna den som ett framhävande av kärnfamiljen och ett patriarkalt samhälle, då det finns vissa faktorer som talar emot en sådan tolkning, men filmen innehåller lite väl många allvarliga ”man till man-tal” och en förlegad syn på de sociala könen. Detta kan tolkas på två sätt, antingen att personerna bakom filmen har en konservativ syn på samhällsstrukturen eller att de strävat efter att undvika att göra en präktigt politiskt korrekt film.

Förmodligen kommer majoriteten av åskådarna inte grubbla nämnvärt över dessa frågor, för filmens uppgift är inte att sprida politiska åskådningar utan enbart roa de unga biobesökarna. Intellektuellt gläds jag åt detta då ”Bondgården” ger stöd åt min generaliserade syn på animerade filmers publik, men känslomässigt sörjer jag då en dålig animerad vuxenfilm är en bra animerad vuxenfilm för lite.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
15843
PS Sorry, det var inte "Ben the cow" som var den egentliga huvudrollen det var "Otis the cow", och det fanns visst ett par flick-kor också av mycket marginell betydelse.
15843
Men Katarina ... "sett till den berättade historien är Ben en tjur men biologiskt sett är han en ko". Hur tänkte du nu? Hur kan man se denna film utan att notera att rollistan består till 90 % av varelser av manligt kön? På en bondgård?  Bara de virriga hönsen har kvinnoröster! Inte ens Ben, huvudpersonen - får vara ett femininum trots att han ÄR en ko med juver och allt.! Men det är ju just DÄRFÖR ATT de är huvudpersoner. Du skriver att "det kan tolkas på två sätt, antingen att personerna bakom filmen har en konservativ syn på samhällsstrukturen (stämmer nog bra) eller att de strävat efter att undvika att göra en präktigt politiskt korrekt film." 
Well, they succeeded. Ben sjunger t o m Johnny Cashs "I won't back down" med basröst, sittande på sitt juver under ett träd.
Det kan tolkas på ett tredje sätt också: skaparna av denna film är grabbiga hähä-snubbar i Californien som själva är uppfödda på animerade stereotyper med hjältar som är djur, bilar, myror, skalbaggar, leksaker, robotar, träsktroll, möss - men alltid av manskön. Filmer där en flicka/kvinna/tik/ko/get/tacka/höna markeras av långa ögonfransar och en rosa rosett, men aldrig kan spela huvudrollen. Där en flicka/kvinna/tik/ko/get/tacka/höna aldrig kan vara riktig hjälte. Men framför allt: en flicka/kvinna/tik/ko/get/tacka/höna kan aldrig kan vara riktigt rolig, därför måste man ha killar som springer runt på äventyren, möjligen ETT litet kvinnligt alibi med ögonfransar i gänget, och gärna en tjock sidekick för extra komiska effekter. Därför måste man förvandla till och med korna till killar.
Det är så JÄVLA deprimerande att det bara kan passera.

Veckans populära filmer

Visa fler