Blade 1998

”Blade” blev smått historiskt när den kom 1998. Den blev både både Marvels första filmsuccé samt den första riktigt framgångsrika afro-amerikanska superhjälten på vita duken. Med dunkande techno-musik, svarta solbrillor och läderrockar gav den oss en helt ny vampyrfilm och var då bland det coolaste man kunde se på bio. Bra? Nja, låt oss säga att testosteron hade fått ersätta hjärnceller.

För Wesley Snipes, en talang vi upptäckt via filmer som ”Jungle Fever” och ”White Men Can’t Jump”, var detta onekligen ett hjärteprojekt då han varit medproducent och skräddarsytt Marvels serietidningshjälte för sig själv. Det är höga sparkar och stenansikte i kombination med putslustiga one-liners och publikfriande hånflin. Schwarzenegger möter Eddie Murphy om du så vill.

Häftigt för kanske 20 år sen men idag har man inte minst via ”Black Panther” bevisat att en svart hjälte kan komma långt utan att desperat skruva upp machonivån till max. Snipes maskulinitet är så ansträngd att hans reaktioner på filmens mest dramatiska vändpunkter mest liknar någon som suckar över ett utgånget mjölkpaket. Men det är trots allt en actionrulle och i de sekvenserna spänner han musklerna så svetten sprutar.

Relativt underhållande är det förstås, speciellt i en bloddränkt inledning på ett discogolv, med en alltför kort cameo av den alltid karismatiska Traci Lords. Det finns adrenalin i form av välkoreograferade slagsmål så det räcker och blir över. Problemet är att det är svårt att bry sig om vår protagonist som ständigt är så envist butter att han närmast ser förstoppad ut. Istället blir det birollerna vi ser oss om.

Stephen Dorffs väldigt moderna vampyrskurk är så pass ond att han kastar ut oskyldiga barn i trafiken och misshandlar cancersjuka gubbar. Dorff gör sitt bästa även om karaktären mest liknar en pastisch på gamla Bond-bovar. Behållningen är främst veteraner som Kris Kristofferson och Udo Kier som med van klackspark gjuter liv i otacksamma utfyllningsroller.

Sedan har vi specialeffekterna som lämnar mycket att önska. Sett var på tiden då man börjat överge praktiska effekter för CGI men det är smärtsamt uppenbart att de datoranimerade skapelserna inte riktigt håller måttet. Med tanke på de ganska fåniga uppläggen (vampyrer som exploderar eller förvandlas till skelett) så hade praktiska varit att föredra framför de dataspelsliknande, riktigt fula motsvarigheterna.

”Blade” funkar hyfsat som pajigt guilty pleasure, så pass självbelåtet trendig att den blir kul på kultnivå. Sådan här macho-action existerar ju knappt längre (förutom när Stallone gör ännu en ”Expendables”-film). Gillar man vampyrer i läderrockar som slår sönder varann så funkar det ju. Själv föredrar jag de lite mer mystiska, subtila vampyrerna som Bela Lugosi och Christopher Lee. Till och med ”The Lost Boys” är överlägsna i jämförelse.