Black Mass 2015
Synopsis
Johnny Depp spelar den irländska gangstern James ”Whitey” Bulger som levde och verkade i Boston på 1970-talet. Han övertalas då av FBI-agenten John Connolly att samarbeta med FBI för att få den italienska maffian på fall. En sann historia om en ohelig allians som spårade ur och ledde till att Whitey blev en av de mäktigaste och mest hänsynslösa gangstrarna i Boston genom tiderna.
Info
Originaltitel
Black Mass
Biopremiär
25 september 2015
DVD-premiär
25 januari 2016
Digitalpremiär
11 januari 2016
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
15 år
Längd
Depps glänsande återkomst
Johnny Depp tar för första gången på länge ett lyckat steg bort från sin svajiga Burton-persona och levererar skådespel av högsta klass i Scott Coopers blytunga, snygga och intensiva gangsterfilm.
”Take your shot. But make sure it’s your best, because if I don’t go down, I’ll eat ya.”
Med färgstarka karaktärer som Jack Sparrow, Willy Wonka och The Mad Hatter i bagaget är det ibland lätt att förknippa herr Depp med oerhört teatralt skådespel, överdådiga kostymer och medelmåttigt filmskapande. Att det är samma fenomenala skådespelare som vi sett gestalta Ed Wood, J.M. Barrie och John Dillinger på så vackert vis är ett faktum som ibland tappas bort. I ”Black Mass” är han definitivt tillbaka i den senare kategorin, och gör kanske sin allra vassaste prestation hittills. Han axlar här den ökände Boston-gangstern James ”Whitey” Bulgers mantel och ger sig in ”guns blazing” i varje scen. Stilen, den skräckinjagande blicken och den respektingivande rösten hanterar han med ren briljans.
Filmen skildrar hur Bulger efter en tid i Alcatraz smutsiga celler återvänder till det Boston som ligger honom så nära hjärtat. Inget har förändrats, det är hans kvarter och på kort tid stiger hans tighta Winter Hill-gäng i graderna. Skillnaden den här gången är att han inleder en ”allians” med FBI och särskilt John Connolly (Joel Edgerton) som han känt sedan barnsben. Tack vare kontakten med Connolly kunde Whitey hålla FBI borta från sitt kriminella imperium, samtidigt som han gav dem information om konkurrenter han ville bli av med. Han var kort sagt en informatör, men valde att själv se det som en sorts lukrativ affärsmöjlighet. Hur hans lillebror – den inflytelserika senatorn Billy Bulger (Benedict Cumberbatch) var involverad i allt detta får vi också en inblick i.
Likt Scorsese-filmer som ”Goodfellas” och ”The Departed” handlar ”Black Mass” därför till stor del om den obrytbara lojalitet och heder som finns inom gangstervärlden. Det betyder så oerhört mycket, och står över alla andra lagar och regler. Mycket av det som händer i filmen och det centrala upplägget kan spåras tillbaka till ett till synes obetydligt skolgårdsslagsmål, som visar sig vara allt annat än just obetydligt. Adderar man sedan intressanta frågeställningar kring ondska och korruption så får vi vad som jag tycker är en väldigt tankeväckande och intressant film.
Depp och porträttet av Bulger förkroppsligar också komplexiteten inom den tematiken och ger oss en karaktär som verkligen kryper under skinnet på en. Den starka känslan av att han kan explodera vilken sekund som helst gör att man sitter och biter på naglarna under en del sekvenser. En som sticker ut extra mycket är en middagsscen där Whitey har vad som skulle kunna kallas ett Tommy från ”Goodfellas”-moment. Med några få repliker och blickar bygger han upp en stämning som är så tryckt, skrämmande och obekväm att man trycker sig bakåt i biostolen. Det är inte helt lätt att sälja den typen av auktoritet, men det finns inte en enda scen där Depps trovärdighet brister.
Näst mest spelrum har Joel Edgerton, som också gör en riktigt stark prestation som den allt mer plågade FBI-kontakten. Hans förvandling från färgstark australiensare till infödd Southie-snubbe med växande antal skelett i garderoben är total. Cumberbatch får också en del spännande grejer att sätta tänderna i, och trots att hans dialekt kanske inte sitter lika bra som Depps så är dynamiken mellan bröderna Bulger oändligt fascinerande. Resten av casten har mindre stöttande roller och exempelvis Kevin Bacon, Dakota Johnson, Corey Stoll, Peter Saarsgard och Juno Temple försvinner lika fort som de dök upp. Alla gör någon sorts avtryck och är inte helt bortslösade, men man hade onekligen velat se mer av dem.
”Black Mass” är inte särskilt nyskapande eller exceptionell inom sin genre, men trots det oerhört tilltalande och välgjord på alla sätt. Narrativet som Scott Cooper konstruerar känns stundtals ofärdigt och oslipat, men bitarna är fullkomligt elektriska. Den har med andra ord sina brister, men när gangsters, Boston och 80-tal kombineras på så här kompetent vis kan jag helt enkelt inte annat än kapitulera utan vidare motstånd. Bara perioddetaljerna och doften av Boston gör att jag blir alldeles varm i kroppen, och hur kan man då tacka nej till att hänga lite där med en storspelande Johnny Depp?
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Det är 1975 i Boston. James ”Whitey” Bulger (Johnny Depp) styr de södra delarna av Boston med järnhand. Den nyligen utnämnde FBI-agenten och barndomsvännen, John Connolly (Joel Edgerton), föreslår att Bulger och FBI samarbetar för att gripa den italienska maffian. I gengäld får Bulger härja fritt. Det blir början på bland de mest kontroversiella samarbeten mellan lagen och den organiserade brottsligheten. Ett samarbete som varade under flera år, och där många dödades.
”Hey, buddy. I need you to listen very carefully to what I’m saying because there are lessons again and again throughout your whole life. You gotta learn from these things, right? It’s not what you do, it’s when and where you do it, and who you do it to or with. If nobody sees it, it didn’t happen.”
Black Mass är en film som är som skräddarsydd åt mig. På riktigt, här finns absolut inget som inte klingar fint i mina öron. Den är regisserad av Scott Cooper, vars två tidigare filmer, Crazy Heart och Out of the Furnace, var riktigt stabila rullar med otroligt fina skådespelarprestationer. Rollistan är ju fucking unbelievable. Fenomenala skådespelare som Johnny Depp, Joel Edgerton, Kevin Bacon, Benedict Cumberbatch, Peter Sarsgaard, osv. Den utspelar sig på 70- och 80-talet. Två av mina favoritårtionden när det kommer till filmer. Den tar plats i Boston. The Departed, någon? Viktigast av allt: Det är en gangsterfilm. Som ni alla vet, gangsterfilmer har en stor plats i mitt filmhjärta. Det är den bästa av alla genrer. Jag menar, hur många otroliga gangsterfilmer har vi inte fått? Gudfadern-trilogin, Goodfellas, Casino, Scarface, Pulp Fiction, Mean Streets, The Departed, Public Enemies, osv. Black Mass verkade vara ett värdigt tillägg, och dessutom efter tre kanonfina trailers var förväntningarna högre än någonsin. Så hur var filmen?
Vill bara säga detta först: Förvänta er ingen ny Goodfellas eller The Departed. Med det menar jag att ni ska inte förvänta er en film av samma stuk. Goodfellas och The Departed är två riktigt energiska och explosiva rullar där saker händer konstant. Black Mass har en del sköna Scorsesiska vibbar med de proffsigt återgivna 70- och 80-tals miljöerna, de snygga bilarna och den perfekt valda musiken. Fast där slutar likheterna med Scorsese. Detta är en ohyggligt tung film. Ja, det stämmer, Black Mass är en TUNG film. Detta kan faktiskt vara bland de mest nattsvarta och tyngsta filmer jag har sett inom gangstergenren. Black Mass har en sådan illavarslande och mardrömslik stämning, hela filmen genomsyras av ond bråd död, förtvivlan och obehagligheter. Man vet inte vart man ska ta vägen, eller hur man ska kunna ta sig igenom filmen.
”You were just sayin’. Just sayin’ gets people sent away to Allingwood. Just sayin’ got me a 9 year stretch in Laevenworth and Alcatraz, do you understand? So, just sayin’, could get you buried real fucking quick.”
Jag vet att vissa kritiker har beskrivit filmen som ”The Irish Goodfellas”. Det kunde ju verkligen inte vara längre bort ifrån sanningen. Black Mass är desto mer gangstergenrens Foxcatcher. Tro inte för en sekund att filmen inte är bra, för det är den. Den är ganska jävla bra, får man ju säga.
De som förväntar sig en gangsterfilm med våldsamma och häftiga actionscener, och högt tempo, kommer att hata filmen. Black Mass är en metodiskt uppbyggd och långsam film där våldet är en central del av handlingen, men som drivs framåt av karaktärerna. Alla scener som inkluderar våld och shootouts är inte coola, utan de är väldigt brutala och kliniskt skildrade. Hela filmen har en skrämmande objektiv och saklig ton, det gör alla våldsamma scener mer obehagliga. Våldet är dessutom extremt realistiskt skildrat, precis som i Scott Cooper’s förra film. Flera gånger gjorde det ont i magen när man såg Bulger först hälsa vänligt, för att i nästa sekund skjuta ihjäl någon. I synnerhet en scen i andra halvan av filmen som var så obehaglig att jag var tvungen att titta bort. Det är så klart under dessa scener där Cooper verkligen lyckas förmedla vilket monster Bulger är. Men också i alla små antydningar till mord. Som t.ex:
”Maybe his widow would like to sell?”
Black Mass är en vansinnigt snygg film på alla sätt och vis. Eftersom filmen utspelar sig på 70- och 80-talet har den just den look som man förknippar med filmer från den eran. I love it. Filmen är fotad av Masanobu Takayanagi, och han har gjort ett sjuhelvetes bra jobb. Han lyckas verkligen fånga Södra Bostons smutsiga kvarter. Man känner verkligen av den råa stämningen, och känslan av att det krävs att man är på sin vakt. Man har lyckats återskapa de två årtionden till perfektion, det finns inte en enda gång då man inte köper miljöerna. Jag kan säga såhär: Jag tänker inte besöka Boston inom närmsta framtid. Om jag träffar på Kevin Weeks (Jesse Plemons) eller någon annan av Bulger’s gamla kumpaner – God help me. Drömmer mardrömmar bara jag tänker på Kevin Weeks eller Whitey Bulger.
Som jag nämnde, Black Mass är en väldigt långsam film med en generös speltid också på 2h 2min. Där kommer faktiskt ett klagomål med filmen: Den är för kort. Jag läste att Scott Cooper hade klippt bort en hel timme ur filmen. Jag hade mer än gärna sett en 3h lång version av Black Mass, eftersom karaktärsfördjupningen uteblir under en del scener. Det känns också som att den bortklippta timmen har kostat filmen dess känslosamma grund. Eftersom filmen är en objektiv berättelse om Bulger, känns filmen förvånansvärt känslokall. Alla scener som involverar karaktärsutveckling tar slut lika snabbt som de börjar. Det är filmens största miss, känner jag. Filmen känns lite påskyndad under vissa stunder, och det känns som att vissa skådespelare får inte den tid som de förtjänar. I synnerhet Peter Sarsgard, Dakota Johnson och framför allt Benedict Cumberbatch. Så medan klippningen är bra och smidig, hade jag önskat längre speltid och fler karaktärsscener.
”You wanna take a shot at me? Take your fucking shot. But make sure it’s your best, because if I don’t go down, I’ll eat ya.”
Musiken i filmen är superb, och den är komponerad av Junkie XL som komponerade musiken till årets, än så länge, bästa film: Mad Max: Fury Road. Jag förväntade mig att filmen skulle innehålla en del Rolling Stones, The Animal och en massa andra artister och band ifrån den eran. Den innehåller några sköna låtar, men för det mesta är det Junkie XL’s musik vi hör. Musiken består oftast av stämningsfulla och melankoliska stråkar, och passar filmens dystra stämning och innehåll som handen i handsken. I mitt tycke bör Junkie få en nominering för sin musik, men det lär väl inte hända. I alla fall, mästerlig musik.
Manuset skrivet av Jez Butterworth och Mark Mallouk, är förbannat bra och välskrivet. Även om det känns som att filmen har klippts ner lite för mycket, är dialogerna och karaktärerna vansinnigt bra skrivna. Jag beundrar verkligen att man inte har gått åt samma håll som nämnda gangsterfilmer, utan man gör något annat. Även om karaktärsutvecklingen har uteblivit så gör man ett förbannat bra jobb när det kommer till relationen mellan Bulger och Connolly. Trots att de till en början är varandras motpoler, är de lika varandra på många sätt. Bulger gör vad som helst för att sätta stopp för konkurrenterna i Southie, medan Connolly också gör vad som helst för att stoppa maffian, och stiga till de högre positionerna inom FBI. Replikerna är för det mesta rakbladsvassa och levereras med dödlig precision av skådespelare som verkligen äger sina karaktärer till 110%. Trots att manuset är lite oslipat, är det fortfarande ett väldigt kraftfullt ett och kan definitivt se fram emot en Oscarsnominering.
”Jimmy’s business is Jimmy’s business. I sure as hell ain’t gonna make it mine.”
Regin av Scott Cooper är riktigt vass, och jag tycker nog att Black Mass är bland årets mest välregisserade filmer. Som sagt, Scott har gjort sin film riktigt tung och dyster, och det är till filmens fördel. James ”Whitey” Bulger är en fruktansvärd människa på alla sätt och vis, han hade inga som helst problem att ta en tupplur efter att ha brutalt mördat någon. Då är det självklart att man inte gör en Bumbibjörn-liknande film om jäveln. Även om Scott fortfarande har en bit att gå innan han kan kalla sig en fullfjädrad regissör, är Black Mass definitivt hans bästa film hittills. Scott lyckas injicera en stor dos spänning i filmen, och man känner sakta men säkert hur man sugs in i storyn. Scott’s regi är som bäst då han fokuserar på de små karaktärsdrivna stunderna. Som t.ex när Whitey spelar kort med sin mamma, när han lägger en våt trasa på sin sons febriga panna. Scott regisserar också några riktigt gripande scener med Joel Edgerton’s karaktär John Connolly. Man ser hans förvandling från en hederlig FBI-knegare till att bli mer som Jimmy. En riktigt välregisserad förvandling, och man märker också att Scott har lagt ner mycket tid för att få till alla detaljer. Cooper’s regi nästintill fulländad, och inget mig emot om han erhåller en Oscarsnominering.
Skådespeleriet är FENOMENALT FUCKING JÄVLA BRA. Detta är en film som ALLA ska tillbaka till med stolthet i sina hjärtan. I synnerhet Johnny Depp i rollen som den vedervärdige James ”Whitey” Bulger. Så länge jag kan minnas har Depp varit bland mina absoluta favoriter, men han har gjort en hel del tveksamma filmer på sistone. I Black Mass gör han, vad som inte bara är hans bästa roll på mycket länge, men hans karriärs bästa roll någonsin. Depp har sminkats till oigenkännlighet, och är på riktigt iskallt skrämmande som Bulger. Det finns inte en enda sekund då Depp lyser igenom sminket, han ÄR James ”Whitey” Bulger. Värt att nämna är att Depp verkligen lyckas med att låta som någon som kommer ifrån Boston, dialekten är spot-on. En sannerligen fenomenal prestation, och en som SKA belönas med en Oscar för bästa manliga huvudroll.
Övriga skådespelare som Joel Edgerton, David Harbour, Jesse Plemons, Rory Cochrane, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Dakota Johnson och Julianne Nicholson gör finfina prestationer. Jag blev framför allt imponerad av Joel Edgerton som John Connolly. En Oscar för bästa manliga biroll är på sin plats, tycker jag. Det är han värd. Peter Sarsgaard var svinbra i sin lilla roll som den hetsige Brian Halloran. Däremot blev jag väldigt besviken på Benedict Cumberbatch som senatorn Billy Bulger. Jag trodde inte det var möjligt, men här skulle man ha gett rollen till någon annan än käre Benedict. Han övertygar inte, och Billy har dessutom alldeles för få scener för att man verkligen ska bli engagerad i honom. Bortsett från Benedict’s felcast, är skådespeleriet fenomenalt.
”Everybody needs friends. Even Jimmy. Even you.”
Även om Black Mass inte är det mästerverk som jag hade hoppats på, så älskar jag fortfarande filmen. Det är en riktigt tung, våldsam och engagerande gangsterfilm. Fullsmockad med fenomenala skådespelare, bra manus, stark regi och riktigt snyggt foto. Definitivt bland årets bästa filmer, och kan bli farlig när det kommer till Oscarsgalan nästa år. Rekommenderas varmt.
Sanna berättelsen om gangstern James "Whitey" Bulger som härjade fritt på gatorna i Boston under 70-och 80-talet. Ingen kunde ta honom då han nästlat in sig även hos FBI....
Johnny Depp är lika grym som vanligt, skönt att han börjar skippa Jack Sparrow flinet, men han är verkligen en fenomenal skådespelare, han måste vara den enda skådespelaren som spelat mest roller förklädd, väldigt få filmer han "ser ut som sig själv".
Filmen är både snygg och välgjord, men alldeles för lååååååång, hade dem kortat ner den 30min hade den vart perfekt! Nu blev det för utdraget och spänningen höll inte hela vägen ut. Men en bra film, betyget blir en godkänd 3a...
Cast: Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Kevin Bacon mfl....
AAA
Andra kritiker (4)
"Realismen gör att filmen träffar som ett knogjärn."