Blå är den varmaste färgen (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Guldpalmvinnaren 2013 är en lika omtalad som hyllad berättelse om ung kärlek mellan lesbiska tonåringar. 16-åriga Adèle är ung, oskuldsfull och inte helt säker på vad hon vill göra av sitt liv. När hon träffar Emma, en punkig tjej med blått hår och starka åsikter, öppnas hennes ögon för kärleken och för frigörelse. De två inleder ett förhållande som utforskas in i minsta detalj av en kamera som aldrig viker undan, allra minst i de vågade sexscenerna.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BLå äR DEN VARMASTE FäRGEN

Starka känslor och klanderfritt skådespel
En film som baseras på en serieroman och har blivit omtalad på grund av dess tio minuter långa scen av orgasmer, samt att den enligt huvudrollsinnehavarna ska ha spelats in under tråkiga omständigheter. Klagomålen riktade mot regissören Abdellatif Kechiche angående hans arbetsmetoder har vädrats på presskonferenser världen över, men det är inget som skymtar i det klanderfria skådespeleriet.

Adèle (Adèle Excharchopoulous) saknar något i sitt liv. Håret är uppsatt i en slarvig knut med hårslingor för ögonen och tårar rullar ner för kinden när hon bestämmer sig för att lämna pojkvännen Tomas. Separationen blir ett uppvaknande och hon hoppar så småningom i sängen med den blåhåriga och butchiga Emma (Lea Seydoux) som hon blir handlöst förälskad i. Emma är artisten och Adèle blir hennes musa som får stå krokimodell genom relationen, samtidigt som hon kedjerökandes fortsätter att grubbla på sin sexuella läggning.

Abdellatif Kechiche (”Svart Venus”, ”Couscous”) har smattrat på med explicita sexscener där Adèle och Emma älskar passionerat med varandra men det är den höga graden av intimitet som är mest påfallande; det ärliga kroppsspråket, blickombytet och den fysiska närvaron. Filmen är som ett öppet brev och inte enbart en lesbisk kärlekshistoria - därför avstår jag från att kalla "Blå är den varmaste färgen" för ett HBTQ-drama för det vore att placera den i ett smalare fack än den förtjänar, då vi sorgligt nog vet hur lätt filmer om samkönade karaktärer hamnar i utkanten. Hellre sammanfattar jag den som en trovärdig kärlekshistoria om ett stormigt förhållande fylld av patos.

"Blå är den varmaste färgen" tog hem storkovan i Cannes och imponerade stort på juryordförande Steven Spielberg. Den franska aktrisen Léa Seydoux vars attribut är en glugg mellan framtänderna har en böjelse för labila roller, och är kanske mest känd internationellt för sin medverkan i Ursula Meiers "Syster" eller "Midnatt i Paris" där hon syns vid sidan om Owen Wilson i en futtig roll.

För motspelerskan Adèle Excharchopoulous märker filmen hennes stora genombrott och tilldelar henne en status som det nya stjärnskottet. Båda var manade att gå hela vägen för denna viktiga film vilket krävde ett enormt kurage då den inte skyler deras nakna kroppar det minsta (med undantag för lösvaginorna som användes under tagningarna). Men det lönade sig; filmen är som ett embyo som växer sig starkare, och speltiden på tre timmar, som man skulle kunna tro talar emot den, märks inte av ett smack.

Skådespelarnas mästerverk
Filmen är i stort sett helt perfekt. Jag tror inte att man kan komma längre i gestaltande fiktionellt spel. Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos går så långt som jag kan tänka mig att man kan göra som skådis när det gäller att förmedla känslor, liv, smärta, glädje och sorg. Klassdramat är genomlyst på mängder av plan, så jag lämnar det här. Istället skulle jag vilja upprätthålla mig vid sexscenen, som jag tycker att är det enda som inte funkar i filmen. Varför? Nej, det handlar inte om nakenheten, längden, köttets lus, kameraarbetet, eventuell manlig blick, att det skulle vara mjukporr eller moralism. Nej, det handlar om att scenen saknar det som hela resten av filmen bygger på och gör den genialisk - ordet här använt i dess sanna och rätta betydelse - nämligen konflikt. Varenda scen i filmen bygger på perfekt gestaltad maktkamp och spänning. Men i sexscenen glömmer Abdellatif Kechiche bort det som gör filmen unik. Scenen bara pågår. Efter tjugo sekunder har scenens essens kommit fram - dvs att de har ett bra ligg och kan tända kärnkraftverk på energin mellan sig - men sen bara fortsätter scenen utan att utvecklas. Det känns som att Kechiche håller ut på den mer av pr-mässiga skäl än berättarmässiga. Hon zoomar in i köttet mer för att skapa ett franskt cineastiskt debacle än driva karaktärerna framåt. För det är nyanser, hudlösheten, de vibrerande komplexa känslorna som är filmens absoluta storhet. Det tycker jag saknas i den helt scenen, då den är helt monoton. Med den scenen ur vägen kan jag bara konstatera att de resterande minuterna av detta tre timmar långa epos är briljanta. Jag måste också framhäva smink och kostym. En detalj som verkligen höjer filmens nakenhet och hudlöshet är att de två huvudskådisarna inte är makade eller fixade. Håret är tovigt, kinderna röda och ögonen rödgråtna. Det är som Kechiche skalat bort all filmisk rekvisita, skrapat bort filmens fiktiva lögn för att på så sätt skapa en verkligare berättarmässig illusion - baserad enbart på skådespelarnas känslomässiga gestaltning. Istället för tekniska och filmiska trix är det mänskliga själsliga egenskaper som lyfts fram. Allt annat än nyans och uttryck i känslor är förlagt till bakgrunden. Med Svart venus i bagaget - också det ett mästerverk - och Couscous där han verkligen briljerar i naturalistiska spel och scenografi ska det bli extremt intressant att se vad hans nästa projekt blir.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Lebowski
Vilken knock-out. En av de absolut starkaste kärleksfilmer jag någonsin skådat, här kan En kärlekshistoria, Eternal Sunshine och Fucking Åmål slänga sig i väggen. En stund in i filmen tyckte jag att en del scener var ganska överflödiga, otaliga sex- och middagsscener som fick mig att tänka, jaja vi vet att de har sex och att de äter. Men i slutet av filmen kände jag tvärtom, jag tror de behövdes för att så fullkomligt känna för och med våra karaktärers starka känslor. För känslor finns det här, i mängder, både framför kameran och de som smittar av sig till den som ser på. Och vilka skådisar man hittat, inte kan det varit lätta roller detta. Det finns så starka scener, framförallt mot slutet att jag blir helt knäckt. Och då krävs det ett starkt manus, fantastiska skådespelare och en stark drivande regissör. Och det har denna film. Fyra starka av fem möjliga.
jozzana
En film som berörde  mig mer än vad jag trodde den skulle. Otroligt vackert ljus och eftersom den var så lång fick man komma in i karaktärsutvecklingen på ett djupare plan än många andra kärlekshistorier. Tyvärr var den FÖR  lång och vissa scener kunde man ha slopat,  därför blir det en trea istället för fyra
91
Sexscenerna är intressanta och höjer filmen. Blir ni obekväma så kanske ni ska sluta se sådana här filmer med familjen?
Visa fler (28)

Veckans populära filmer

Visa fler