Belle De Jour - Dagfjärilen 1967

Den slovenska filosofen Slavoj Žižek lär ha sagt att attraheras av andra kan vara gynnsamt för parrelationen. Att vi mår bra av att påminnas om vår sexuella utstrålning, och att få bekräftelse utifrån kan stärka bandet med den man är tillsammans med.

 

Hemmafrun Séverine tar konceptet steget längre. Detta efter att hon motvilligt tvingats acceptera att hennes masochistiska böjelser inte ligger i linje med hennes snälle make, och överläkare, Pierres mer traditionella romantiska trosföreställningar. För att leva ut sina sexuella fantasier tar hon därför anställning vid ett av Paris mer förnäma bordellhus. Dock endast dagtid, då hon om kvällarna måste underhålla sin man. Därav smeknamnet - Belle de jour. En ordlek med ”belle de nuit” som betyder ”lady of the night” eller prostituerad.

Berättelsen är baserad på en bok som publicerades redan 1928, och skapade skandal både då och närmre 40 år senare då kultregissören, och surrealisten, Luis Buñuel plockade upp manuset för att skapa filmhistoria. Detta trots att han lär ha ansett berättelsen påminna för mycket om en klassisk såpopera och misstyckt till valet av Catherine Deneuve i rollen som Séverine. Men trots dessa motstridigheter utnämnde filmkritikern Roger Ebert likväl ”Dagfjärilen” som den troligtvis bästa erotiska filmen i modern tid.

Vore det inte för Luis Buñuels intressanta gestaltande av Séverines sexuella fantasier hade resultatet fallit platt. Kontrasterna i dröminslagen är det som appellerar till mig mest. Hur en romantisk tur i häst- och vagn med Pierre förvandlas till en katt-råtta-lek genom skogen med Séverine jagad av kuskarna och deras piskor. Trånande efter deras kroppar. Naturligtvis klädd i rött, syndens färg. Kinky surrealism, utan faktiska sexscener. Catherine Deneuve lär inte ha velat visa för mycket hud, möjligen är det därför resultatet är förvånansvärt tillknäppt trots sina inslag av bdsm, nekrofili och våldtäktsfantasier. Likväl är det som visas tillräckligt för att låta ens egen fantasi ta vid där scenen slutar.

Skiljelinjen mellan fantasi och verklighet blir också alltmer diffus under filmens gång. Det enda som skulle kunna härleda var det ena börjar, och det andra slutar, är hästdroskornas karakteristiska bjällerklang. Inslaget av ”var-det-bara-en-dröm” fungerar likväl utmärkt i det här fallet. Detta då filmens tematik leker med fantasin som en nödutgång, istället för att använda klyschan som en nödlösning.

I kontrast till Lars von Triers mer explicita ”Nymphomaniac”, som också bjuder på en resa i kvinnlig sexualitet, doftar detta verk dyr parfym och champagne istället för svettiga kroppar. Båda högst präglade av sin tid. Utöver de exklusiva rokokomöblerna i de unga parets överklassvåning har också designern Yves Saint Laurents designat samtliga av Séverines outfits. Dessa hjälper till att förstärka hennes karaktär som både skör hemmafru och sexuellt utsvävande ung kvinna.

 

Skorna hon bär då hon ligger med gangstern Marcell blev också en storsäljare och döptes sedermera efter filmen. Gissningsvis införskaffade av riktiga hemmafruar som tröttnat på tvåsamhetens lycka och hoppats på att förverkliga sina egna sexfantasier.

Det enda verk jag tidigare beskådat av regissören är hans världsberömda kort- och stumfilm ”Un chien andalou”. Men nu har jag hög anledning att ta mig an fler av hans verk.