Bedragaren (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En världsomspännande fantasieggande skildring av en bedragares framfart men också en berättelse om sprickan i vardagen vi alla längtar efter som gör att en bedragare som Fader Mac kan verka.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BEDRAGAREN

Vem ska man tro på, tro på
Guldbaggebelönade Åsa Blanck och Johan Palmgren är tillbaka med en manipulativ historia om vad som är sant eller falskt. Att det är grymt underhållande och tankfullt är ett faktum. Eller?

Det känns som att svensk dokumentärfilm är inne i ett stim. För ett par veckor sedan kom den mycket realistiskt hållna ”Mio” om adoptionens baksidor, och enligt tradition har svenska dokumentärfilmare alltid varit försedda med en talang för att välvilligt visa de historier som vi vanligt dödliga missat. Och ofta görs det med nerv och realism om vartannat. I Åsa Blancks och Johan Palmgrens nya ”Bedragaren” möts vi av just detta: en väv av tilldragande spänningsmoment inkapslad i en slags spelfilmsdramaturgi. Det ligger en aura av Agatha Christie-mystik som ett täcke över hela historien.

György Zemplenyi (eller ”Fader Mac” som han kallade sig) kom till Sverige på mitten av 1990-talet. Han sa sig vara utsänd av självaste Vatikanen och var en frikostig man som alla verkade gilla. Han hamnade i Malmö och började handla med antikviteter och konst och övertalade sina nyvunna vänner att investera i hans affärer. Och sen stack han med alla pengar och lögnerna om sin helighet. ”Bedragaren” är historien om tidernas fräckaste präst. 

”Bedragaren” ställer sig bakom det eminenta filmknepet att låta människor tänka. Det är långsamma antydningar om vad som är sant och vad som är falskt, men det känns som att svaret på gåtan ligger i betraktarens ögon, och öron. Därtill förhöjs upplevelsen genom snabba korsklippningar, samtidigt som en nog uträknad eftertänksamhet finns kvar, som för att luras. Det är en uppenbar vilja från Blanck och Palmgren att låta oss bli bedragna, att luras in i Zemplyenis värld. Och det är mycket väl genomfört; framförallt genom de så välartikulerade och insupande karaktärerna: ”Simläraren”, ”Bilhandlaren”, ”Grannen”, ”Betjänten”, osv. Och det är dessutom hela tiden lockande berättat: kom, kom hit in i min värld. Det är en häftig odyssé som senare utkristalliseras till en härja av falska diamanter och vidare genom de olympiska spelen. Och till slut blir det mycket svårt att värja sig mot.

Visst finns rent filmiska frågetecken, det färdas så snabbt över kontinenterna: Sverige, Ungern, Transsylvanien, USA, Australien och Israel att det oundvikligen blir en sådan absurd berättelse att den vid vissa tillfällen känns komisk. Kanske pågår jakten för länge till slut. Men som tur är finns en ständig energi som räddar ”Bedragaren” kvar på banan. Ännu en sak ska också tänkas igenom: en av karaktärerna (”Simläraren”) nämner vid ett tillfälle att han ”ville tro på att det här var sant”. Och det är, tro det eller ej, den stora tankeställaren som ”Bedragaren” lämnar till oss för att fundera vidare på. För vad ska man egentligen tro på?

Mattias Löfroth Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler