Beck - Rum 302 (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En ung kvinna hittas mördad på ett hotell i Stockholm. Spåren leder mot Stureplan och dess nattliv. Samtidigt återfinns en stulen lyxbil i Alby vilket leder till oroligheter. Martin Beck och Gunvald Larsson har fått en ny rotelchef som vill se snabba resultat. Samtidigt försöker Martin vänja sig vid att hans dotter Inger träffar en polis.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BECK - RUM 302

Samma procedur som alla år
Början är lovande. Åtminstone sett till den nya, snygga vinjetten. Beck anno 2015 andas stämningsfull thrillerserie som hade platsat på HBO. Sen går det bara stadigt utför. När Peter Haber och Mikael Persbrandt tar på sina snutbrickor för 27:e gånget känns de mer än någonsin "too old for this shit".
I rum 302 på ett Stureplanshotell hittas en död tonårstjej. Spår efter hård festnatt och möjligen våldtäkt. Kreditkortet leder kommissarie Beck till en överklassvilla där den rika maken (Niklas Hjulström) sitter på hemligheter. De vanliga misstänkta radas upp: sonen, exet, Alby-grabbarna som ska ha rånat honom kvällen innan. 

Det är ett ovanligt svagt "veckans fall" som den senaste säsongen inleder med. Slentrianmässigt sätter sig Beck och Gunvald i förhörsrummet för 75 procent av filmen, medan resten viks åt att presentera nya karaktärer och relationer på polishuset. 

Överraskningarna är få, och nästa steg alltid lite för enkelt att förutse. Det är naturligtvis en besvikelse för alla som väntat i fyra år på nya Beck-fall. Jag känner iallafall att det måste till något mer, det bör ju finnas en anledning till att väcka nytt liv i en karaktär som fick ett godkänt farväl med två hyfsade biofilmer 2010. Visst, vi kan glömma att få se helikoptrar krascha på Odenplan igen ("Mannen på taket" förblir den vassaste av Beckfilmer, långt före Habers tid), men man vill ändå minnas några av de tidigare fallen som relativt spännande och angelägna. "Beck - Rum 302" är en medioker deckare där varken fallet eller upplösningen engagerar. 

Regissör Mårten Klingberg säger sig vara mer intresserad av relationer (ja, för det är vad folk vill se i en Beckfilm - relationer?), men även på det planet är det i stort sett händelselöst. Becks nu tonåriga barnbarn skymtar förbi, och Gunvald har fått en systerdotter i Molly Nutley ("Änglagård 3"). Flera nya karaktärer presenteras, poliskollegor har tillkommit (Jonas Karlsson som ny polischef har definitivt något fuffens för sig), men deras historier får inte chansen att utvecklas. I någon slags iver att introducera alla på en gång hinner man knappt lära känna någon. 

Mer blir det i senare filmer, får vi hoppas, ändå bör ju varje "Beck" kunna stå på egna ben. "Beck" hamnar någonstans i en gråzon mellan fristående filmer och TV-serie, med konsekvensen att det varken blir helt fristående filmer, eller följetong som bygger på cliffhangers. Varken hackat eller malet, och aldrig har det nog varit tydligare än här. Man kastar upp många bollar i luften och lämnar publiken med flera lösa trådar. 

Mest sörjer jag sidospåret med en polisinsats i Stockholmsförorten, som slutar i kravaller och brinnande bilar. Just när det börjar bränna till, byter filmen spår helt. Man hoppas på en spännande politisk vinkel, något dagsaktuellt som hämtat från löpen, istället knallar Beck och Gunvald tillbaks till förhörsrummet för att tjafsa med en bratkilles advokat, och dödar därmed alla förhoppningar om spänning eller action.

Mikael Persbrandts Gunvald skiner till med sina små vassa pikar och sarkastiska kommentarer, även om 50-åringen själv säger sig vara för gammal för de tuffare tagen Gunvald en gång var känd för. 

Peter Habers Beck är ändå alltid Beck. Haber får inte mycket att spela med här, men det behöver han inte heller. Bäst är hans få scener utanför arbetslivet. När han besöker dottern, snicksnackar med grannen på balkongen, eller bara i tysthet begrundar sitt ensamma liv. Han är inte den första filmsnuten och säkert inte den sista att ha ett icke befintligt familjeliv, men det är något extra sorgset över just Becks ensamhet. Han är trots allt en del av våra liv, vare sig vi vill det eller inte, sedan slutet av 90-talet. Man vill bara ge honom en kram och bjuda på en stänkare.

I övrigt finns det inte mycket i "Beck - Rum 302" som motiverar till varför den här filmen behövs. Man kunde hoppats på en gnutta ny energi eller en fräsch infallsvinkel, nu när Martin Beck fått vila upp sig i några år. Istället känns alla hopplöst oinspirerade, som om de kom in för ännu en arbetsdag på Försäkringskassan.
Senaste kommentarer
Onge
Totalt ospännande, för lite action och en Gunvald som totalt tråkat ner sig.
2/5
eliten
Somnade efter 10 min in i filmen! Bör jag säga mer?
Adipatus
Skulle vara mycket bättre om Gunvald inte hade blivit en sådan stor fjolla...
Visa fler (12)

Relaterade filmer