Beck - Familjen (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Gangsterbossen Zlatko Lozanovic blir skjuten och Beck-gruppen kartlägger alla Zlatkos fiender, vilket visar sig vara större delen av Stockholms undre värld. Det blir en kapplöpning mot tiden då även Zlatkos underhuggare söker förövaren. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BECK - FAMILJEN

Persbrandt lyfter blek Beck
Martin Beck kämpar tappert med ännu ett oinspirerat krimfall i sällsynt pratig Beckfilm. Några fina stunder finns i sidohistorierna, i övrigt har denna lika mycket puls som en död fisk.
Femte omgången Beckfilmer fick en trög start med "Rum 302". Visserligen ett kärt återseende för alla som saknat sin snälla polisfarbror, men något nytänk eller spänning var det inte tal om. Uppföljaren (om man kan kalla den så) är en både bättre och sämre film. "Familjen" kan knappt kallas för en deckargåta, men i ärlighetens namn finns det spår av ett alldeles hyfsat krimdrama. 

Det är i små ögonblick som något nytt och intressant skiner igenom. Som den oväntade utvecklingen när Martin Beck försöker hjälpa sitt barnbarn ta itu med en mobbare. För en stund är han inte snut utan bekymrad morfar. Eller i de fint spelade scenerna mellan Gunvald Larsson och en nybliven änka (Marie Robertson), som utan att avslöja för mycket visar upp lite nya sidor av allas vår Gunvald. När filmskaparna tar sådana pauser från "veckans fall" för en avstickare, lite vardagsdrama ur polislivet, och - viktigt att påpeka - gör det helhjärtat, då börjar det bli riktigt sevärt. 

När man inte gör det helhjärtat, ja, då får vi dras med Måns Nathanaelsons Oskars pinsamma kommentarer och totalt oviktiga detaljer om hans samboliv. Och inte heller i denna Beckfilm finns det någon klar plan i hur mycket eller lite vi ska få veta om krimrotelns nya kollegor, som får snäppet mer utrymme än en statist. Kanske är det sådana scener som ryker först i klipprummet, där det gäller att paketera Beck i perfekt långa 90-minuters avsnitt för tysk TV.

Veckans fall är annars ännu mer ointressant än sist. Hur det nu ens är möjligt? Det börjar med en dödad gangster, skjuten i sitt hem av en krypskytt, för att därefter utvecklas det enligt den nu så uttjatade mallen. Förhör på förhör, stela möten på polishuset och så knappa lite på datorn. Fråga ut hustrun, svärfar, kollegorna. Hade denne Zlatko skumma affärer, vem umgicks han med och varför? Johannes Brost kliver in från knarkroteln för att se om han kan bidra med något, om så bara ett känt ansikte i en cameoroll.

Det är inte länge jag orkar lyssna på polisdialogen. Som att man har gett sig fan på att föra fram hela utredningen enbart i ord. De få scenerna som kunde höja pulsen en aning dör ut långt innan de får chansen. Botten är nådd när en beväpnad polisstyrka gör sig redo att storma ett hus där en misstänkt mördare gömmer sig. Tryckt stämning i luften, vapnen är dragna... och gubbfan kliver ut och överlämnar sig utan större dramatik. För sen ska Martin Beck hinna gå på bio, eller så ska någon annan göra något lika vardagligt. 

Visst, de senaste Beckfilmerna har en uttalad ambition att visa kriminalitet ur en annan vinkel. Familjeband och relationer, brottsorsak och konsekvenser är tänkta att stå i fokus. Ibland fungerar det bra, oftast blir det ändå samma gamla. Men att det görs bekostnad av spänningen, som ju borde vara bland det viktigaste i en kriminalfilm? Det är ju ändå att skjuta sig i foten. 

Den som ändå vill slötitta på sina välbekanta procedurdeckare (och jag vet att ni är många) har ännu en höjdarscen med grannen (Ingvar Hirdwall) att se fram emot. Och magnetiske Mikael Persbrandt får gott om utrymme att bjuda på både oneliners och ge sin rollfigur lite nyanser. Själv hoppas jag ännu på att någon av de kommande filmerna ska våga lämna den bekväma zonen, skippa mallen, tänka utanför lådan och ge oss något annorlunda. Är det för mycket begärt? 
Senaste kommentarer
Onge
Ytterligare en utredningsfilm efter Rum 302 utan action. Dock får Gunvald till en härlig oneliner till tjejen, det där om att hon är änka. Fick ett gott skratt.
2/5
eliten
Lägg ner nu Haber!
Lennart
Ok, kanske inte den bästa men ändå klart godkänt. Tycker inte att det är något större fel på skådespeleriet men det är klart att skådespelarna behöver ett manus som framställer karaktärerna på bäst möjliga sättet. Det jag saknade litegrann är Becks frustration när det inte riktigt går som han vill, och Gunvalds förmåga att gå sin egen väg. I "I Guds Namn" och "I Stormens Öga" (tror jag att de hette, ursäkta om det blev inte helt rätt) var det nästan lite för mycket Beck i den ena och för mycket Gunvald i den andra. Nu blev det lite varken eller. Beck har blivit lite tröttare, men det är klart; han har ju blivit äldre också. Mest av allt vill jag gärna se en Gunvald som går sin egen väg, klappar till någon, följer sitt eget spår och gör det på ett snyggt sätt, lite vid sidan om utan att ta över hela utredningen, istället för att bara sitta och muttra. Men.... fortfarande utmärkt skådespeleri, utmärkt underhållning, utmärkt regi och kvalitetskänsla och gärna, gärna fler. För min del skulle jag alla de tidigare Beck serier (med Haber och Persbrandt) en femma (kanske en svag och en stark här och där men ändå femmor). De senare två (förnämnda) en fyra eftersom de gick lite överstyr, och de senaste får ändå en fyra tycker jag eftersom de är faktiskt lite blekare, men som sagt fortfarande mycket, mycket önskvärd underhållning.
Visa fler (10)

Relaterade filmer