Battleship (2012)

I den gamla gissningsleken Sänka skepp, sedermera uppdaterad till både bräd- och datorspel och nu alltså skyldig till en filmatisering, är syftet att pricka motståndarens fartyg som är utplacerade på en kvadratisk spelplan enligt ett givet rutmönster.

Utomjordingarna som i det hyperpåkostade specialeffektinfernot "Battleship" dimper ned i havet utanför Hawaii har en betydligt mer oklar agenda. Att de inte kommer med fredliga avsikter förstås omedelbart på att de ser ut som en korsning mellan spelkaraktärerna i datorspelet "Halo" och vattenanpassade Transformers, och av att de i förbifarten utplånar större delen av Hongkong. Men efter att ha gjort kaffeved av hälften av en multinationell flotta som är på plats för någon sorts avancerad militärövning vänder inkräktarna sin uppmärksamhet mot jänkarnas närbelägna parabolstation för att genom den signalera hem till rymden efter förstärkningar. Varför tog dessa illvilliga kolonisatörer/allmänna bråkstakar inte med sig ett större gäng än fem skepp ner till jorden om de nu kom hit för att erövra, och varför inte skjuta av allt omedelbart motstånd på en gång? Det är de första i en lång rad av frågor som man inte kan ställa sig själv utan att inse att man då funderar framför fel bioduk.

I alla fall blir det upp till löjtnant Alex Hopper (Taylor Kitsch, som vi alldeles för nyligen såg i box office-fiaskot "John Carter") att försvara planeten, till sjöss och med hjälp av gammal hederlig patriotisk militärjargong och kampvilja. Till sin hjälp har han R&B-sångerskan Rihanna och filmens allmänt unkna fetischistiska besatthet av allt som har med amerikansk marin stridsföring att göra. Hopper samarbetar också, till en början motvilligt, med en japansk officer. Men hör och häpna: de två forna dödsfienderna upptäcker vartefter att de kan lära sig av varandra och låter storsint Pearl Harbor vara historia. Samtidigt står Liam Neeson och gormar på en kommandobrygga. Hans amiral är utestängd från händelsernas centrum eftersom fienden har inneslutit stridsplatsen med hjälp av en gigantisk transparent bubbla. Innanför den får ingen skådespelare komma som använder meningar med fler än tre ord.

Vid några tillfällen under filmens dryga två timmar låter regissör Peter Berg (som bland annat ligger bakom den morbida och lite halvroliga mördarkomedin "Very Bad Things") en uppfriskande självdistans och medveten ironi lysa igenom explosionsorgierna. Ett exempel är när en nördig forskartyp - en sådan obligatorisk katastroffilmskaraktär som till vardags mest verkar sitta på någon avlägsen spaningsstation och som givetvis anade hur allt skulle urarta till det värsta redan från början - uppgivet stirrar på en biffig soldat som just har avfyrat en stenhård oneliner och frågar: "Men vem pratar egentligen så?" Vid sådana tillfällen närmar sig "Battleship" underhållningsvärdet i den satiriska science fiction-klassikern "Starship Troopers". Men priset man som åskådare får betala för dessa mikroskopiska glimtar av intelligens är alldeles för högt, och för monotont, och utstuderat högljutt. Eldstriderna i "Battleship" får lasersvärdsduellerna i "Star Wars" att framstå som en fäktningsmatch med rostiga gafflar även den sjuhundrade gången som kanonerna avlossas på babords sida.

Alexander Skarsgård är också med i denna gigantiska satsning. Han spelar en rakryggad officer med ett gott hjärta. Men vad hjälper det när fienden brassar på med specialeffekter för fyrahundramiljarder miljoner dollar.