Arthur och Maltazard 2009

Familj Animerat
Frankrike
93 MIN
Engelska
Arthur och Maltazard poster

Synopsis

Arthur är fylld av förväntan. I natt avslutas månens tionde cykel och han kommer kunna återvända till Minimojernas rike för att träffa Selenia. Minimojerna är lika fulla av förväntan. De har förberett en stor fest till hans ära och Selenia har tagit på sig sin vackraste klänning.

Men just denna dag, av alla dagar, beslutar sig Arthurs pappa för att förkorta familjens vistelse hos mormor. Precis när de ska ge sig iväg kommer en spindel släpande på ett risgryn som den placerar i Arthurs hand. På risgrynet står det SOS och Arthur förstår direkt, Selenia är i fara! Han tvekar inte ett ögonblick att ge sig iväg till hennes undsättning, även om det innebär att han måste klura ut en farlig väg tillbaka, falla huvudstupa in i Max' bar, stöta ihop med Kröbs trupper (De Sju Rikenas nye tyrann), rädda skinnet på Betameche, bekämpa stora äckliga råttor, grodor och håriga spindlar...endast för att upptäcka att ingen av Minimojerna sänt budskapet om hjälp! Nu återstår bara frågan om vem som gillrat en så slug fälla för att lura tillbaka Arthur?
Ditt betyg
1.9 av 101 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Arthur et la vengeance de Maltazard
Biopremiär
4 december 2009
DVD-premiär
24 mars 2010
Språk
Engelska
Land
Frankrike
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
7 år
Längd

Recensent

Jonas Appelberg

3 december 2009 | 12:14

Arthur kommer ingen vart

Om du inte sett ettan och inte tänker se trean i filmtrilogin om "Arthur och Minimojerna" så ska du inte se den här filmen. Utan förklaring eller egen handling och med ett öppet slut är det få som kommer uppskatta "Arthur och Maltazard", som dessutom är proppad med obehagliga fördomar.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte sett Luc Bessons första film i "Arthur"- serien. När jag nu skulle se tvåan valde jag att inte heller göra massa research, tänkte filmen skulle få stå för sig själv, det var ett misstag. Allt börjar med ett besök i minimojernas värld, det är mysigt äventyrligt och animationen är helt okej. Karaktärer presenteras och jag börjar tvivla på mina, inför filmen, låga förväntningar.

Genom ett bis flykt kommer vi så småningom till Arthur verkliga värld och det animerade blir reducerat till ett bra komplement i berättelsen. Vi får träffa Arthur och hans stereotypa barnfilmsföräldrar, pappan är trångsynt och envis medan mamman är mer öppen men svag och helt utan auktoritet. Det har gått lite drygt en kvart av filmen och nu faller allt. Det som hade kunnat bli en fin äventyrsfilm blir nu istället en, en och en halv timme, lång upptrappning till den tredje och sista filmen i trilogin.

Arthur får ett meddelande från minimojerna om att de behöver hjälp. Han lyckas ta sig ned till deras millimeterstora kungarike, gömt i gräsmattan ute på gården, trots att hans far sätter käppar i hjulet för honom. Något går dock lite fel och istället för att hamna mitt i palatset hamnar Arthur i ett slumområde beläget under källaren av Arthurs morfars hus. Resten av filmen går sedan ut på att Arthur ska ta sig från slummen till palatset för att ta reda på vad som hänt minimojerna. Ingenting är spännande och till sist visar det sig att den onde Maltazard är tillbaka och här slutar filmen med en "cliff hanger". Det hände med andra ord inte något som istället kunde komprimerats till femton minuter av sista filmen.

Det som trots allt störde mig mest med "Arthur och Maltazard" är de vedervärdigt stereotypa karaktärerna som förekommer i en film riktad till en så pass ung målgrupp, filmen är från sju år. I den lite slummiga staden under källaren glider det runt lätt mörkhyade karaktärer med rastaflätor, dåliga tänder och knarkglansiga ögon. De nyttjar ficktjuveri och ställer sig mot överheten samtidigt som de spottar ur sig krystat förortsslang. Vidare är alla i palatset vita och den vackra skönhetsidealanpassade prinsessan springer runt i magtröja och lågt skurna hotpants med en sällan skådad kåt blick. Lägg där till att det förekommer en afrikansk stambefolkning i andra delar av filmen som spenderar dagarna med diverse ritualer och att se allmänt exotiska och skräckinjagande ut. Filmen är som sagt från sju år.

Jag vet inte vad Luc Besson tänkte på men enligt mig har han lämnat allt vad moral och etik heter vid dörren och istället levererat en film som spär på våra skeva fördomar istället för att ta hål på dem. Allt paketerat som en prolog till en film som komma skall. Pricken över i var när den kanske tioåriga killen framför mig, när eftertexterna började rulla, bara fick ur sig ett förvånat "Va?".

| 3 december 2009 12:14 |