Arthur och julklappsrushen 2011

Stackars Arthur är Tomtens klantiga, bortglömde son som på grund av en ofrånkomlig otur är förvisad till postrummet. Hans järnstarka tro på julen och sin fars heliga arbete håller honom dock igång, även om det är hans militant strategiska storebror som förväntas ta över när Senior går i pension. Förtryckta familjekonflikter hamnar dock på hyllan när ett barns julklapp hamnar på villovägar, och Arthur tillsammans med sin bångstyrige farfar Gammeltomten ger sig ut på en tokig resa för att ställa allt till rätta.

Det är befriande med en julfilm som så uppenbart inte är amerikansk och ser ut som en reklamfilm för Coca-cola. Visst finns här tillräckligt med blinkningar till Hollywood-film (där allt från spionliknande julklappsutdelningar till missuppfattade rymdinvasioner i katastroffilmsstil) men det görs med en rejäl glimt i ögat och kärnan är fortfarande att julefrid och kärlek till familjen betyder allt. Det är ett välanvänt men fortfarande fungerande tema som går hem hos hela familjen i dessa tider.

Man undviker lyckligtvis många fallgropar som filmer av denna typ ofta hamnar i. Filmens roliga sidekicks – i detta fall tomtenissarna – blir inte överdrivet publikfriande och den med en mer betydelsefull roll - inslagningsbesatta, alternativt stylade Bryony – är för en gångs skull tjej utan att behöva iklä sig varken stereotypt beteende eller rosa klänningar. Det finns en sund balans mellan dilemmat att behålla gammal, traditionell jul och ge vika för det nya och moderna.

Tempot är det inget fel på, humöret är på topp och man gillar karaktärerna trots deras snedsteg och brister. Problemet är att det spretar lite väl mycket. Samtidigt som gammeldags julstämning hyllas till skyarna så plockar man envist isär tomtemyten med en slags fräck blick in bakom kulisserna på tomteverkstaden. Det är kul och fyndigt men julstämningen offras då Tomten är en senil arbetsnarkoman och frånvarande pappa, och nissarna delar ut julklappar med en stor, rymdskeppsliknande farkost.

”Den tokiga resan” blir dessutom lite väl förutsägbar med uppenbara stopp-platser där våra hjältar råkar ut för diverse äventyr i form av en skenande julsläde, jagande poliser och tigrar i Afrika. Slapsticken känns ganska dammig och Arthur blir stundtals lite för mycket neurotisk klantskalle som gör precis allt fel. Att de svenska rösterna är lite tråkiga och anonyma gör inte saken bättre (originalrösterna James McAvoy, Hugh Laurie och Bill Nighy känns mycket mer spännande).

”Arthur och julklapsrushen” är trots allt en mycket underhållande och charmig film som lär falla hela familjen, särskilt de yngre, i smaken. Det finns gott om fyndiga skämt och roliga funderingar kring vad som sker i den moderna tomteverkstaden. Men vill man ha traditionell julfilm utan högljudd slapstick och blinkningar till Hollywood-film så bör man nog hålla sig till Karl-Bertil Jonsson – eller åtminstone Kalle Ankas julafton.