Aquaman 2018

En hade sannerligen velat sitta som en fluga på väggen i mötesrummet när planerna om att föra serietidningskaraktären Aquaman till vita duken. Den blonda och saltstänkta mannen som kan tala med fiskar har ofta humoriserats för sina bristfälliga krafter och pojkaktiga uppsyn. Kanske var det därför man tog in den bredaxlade och burdusa Jason Momoa att axla manteln och därmed sudda bort stämpeln av Aquaman som Justice Leagues egna Ringo Starr.

I sin första solofilm får vi se hur den unge atlanteanen tampas med sitt kval att känna sig hemma varken hos folket på ytan med hans fyrvaktare till far, eller världen under vattnet där hans mor en gång härskade. Men när han blir uppmanad av prinsessan Mera att omfamna sin tillhörighet till den fallna staden och stoppa ett krig mellan de två världarna är det upp till Aquaman att bevisa vad som verkligen utgör en hjälte.

”Aquaman” är befriande nog helt frånkopplad det övriga filmuniversumet från DC Comics och Warner Bros. och gör praktiskt taget inga referenser till tidigare eller framtida filmer. Det är som en egen liten sandlåda – eller snarare akvarium, för att göra en mer relevant liknelse – där regissören James Wan har fått leka runt. Och leka runt har han sannerligen fått göra. ”Aquaman” bjuder på ett våghalsigt äventyr med fantasifulla undervattensvärldar och explosiv action. Wan har utan tvivel siktat högt, men tyvärr tar han sig ofta vatten över huvudet.

”Aquaman” är såväl tonmässigt som visuellt oerhört spretig. Emotionellt träffande scener med en förträfflig Nicole Kidman som den före detta Atlantis-drottningen Atlanna blandas med dråpliga oneliners som framförs med krystande plågsamhet. Spektakulära undervattenscenerier med ljuvligt designade varelser blandas med scener som ser ut att kunna vara hämtade ur en svensk julkalender. Framför allt sticker Amber Heards skrattretande röda peruk i ögonen som en sjöborre i foten.

Dock får James Wan användning av sin bakgrund inom skräckgenren för en skrämmande sekvens i The Trench, som tillhör en av filmens häftigaste sekvenser. På det stora hela imponeras man dock sällan av ”Aquaman” och det som fastnar är det negativa aspekterna. Wan har gett sig ut på djupt vatten, men för att parafrasera en vattenburen filmklassiker så hade han behövt en större båt.

En annan betydande faktor för filmens dippande kvalité är faktiskt hjälten själv. Även om Jason Momoa är en frisk fläkt gentemot resten av samtidens manliga superhjältar, som domineras av vita snubbar som heter Chris, så skiner han inte direkt med någon vidare karisma. Rockerdude-stilen blev tröttsam redan efter hans inhopp i ”Batman v Superman: Dawn of Justice” och man blir inte direkt omvänd här. Momoa har definitivt fysiken och pondusen att spela den våghalsiga hjälten, men tyvärr haltar såväl skådespeleriet som den komiska tajmingen emellanåt.

I dagens superhjältefilmklimat, som började trampa vatten för länge sedan, är det svårt att sticka ut – och även om ”Aquaman” stundtals bjuder på en del innovativa idéer så är den i övrigt så pass generisk och halvdan att den fort faller i glömska. Det märks att man försökt få till samma typ av manér som i Marvels ”Guardians of the Galaxy”-filmer, med sin färgglada och mångfacetterade värld, eller ”Thor: Ragnarök”, med sin slagkraftiga humor och syntscore. Men ”Aquaman” saknar både hjärta och finess för att nå samma kvalité och succé. ”Aquaman” är inget lågvattenmärke för DC och Warner Bros. (jag tittar på dig ”Suicide Squad”) men i slutändan känns den mest som ett tafatt magplask.